MsBree

Ibland när jag ser Paul & Mammut tillsammans så kan det kännas lite... tja trist. För det finns liksom INGET Mammut kan göra som irriterar Paul mer än max två sekunder. Morgonjam, hoppa upp på bordet, hoppa upp på diskbänken, bita sönder skosnören eller trasha något fint. Allt det bara rinner av Paul medan jag blir smått vansinnig & får tampas med lusten att sälja honom på ebay medan Paul är på jobbet. Det känns liksom bara som att han gör de här sakerna för att jävlas - fastän jag vet att så inte är fallet. Tänk vad skönt om jag också bara "Nejmen, haha, titta - nu är skosnöret av igen!"... Fast när frustrationen verkligen rycker tag i en, då är det himla skönt att ha vänner som har barn - för de verkar känna samma sak. De blir knasiga när ungen häller ut morgongröten på golvet & hänger i benen, & så kommer mannen hem & är världens roligaste lekfarbror medan de pyr över av undertryckt frustration... Eller skönt & skönt, det suger ju att de känner så - men det är skönt för att man vet att man inte är ensam om att känna så här. Även om det nu råkar röra sig om en katt i mitt fall & inte ens eget kött & blod.

Så varför bryr jag mig så över dessa saker? För att citera farmor "de är ju ändå bara världsliga ting"... Faller det hela helt enkelt tillbaka på att jag är för mycket av en perfektionist? Är det lättare att ignorera att katten trotsar & sover på köksbordet om jag bara "Whatever, det är katthår i allt vi äter i alla fall". Blir det lättare att hantera att han trotsklöser på mattan när han inte får uppmärksamhet om jag rycker på axlarna & tänker att "va fan, jag tar en röd spritpenna & fyller i de vita fläckarna om jag orkar"?