MsBree

I mer än ett års tid så innebar ett besök i en applebutik att Ida slutade upp i tillbehörsavdelningen, suktande efter en "Bamboo tablet". Alltså, en rit-tavla som man kan använda ihop med sin dator. Jag hintade väl rätt grovt att mitt liv skulle bli 100% bättre om jag bara skulle vara innehavare av en Bamboo & tillslut föll poletten ner hos Paul & jag fick en i födelsedagspresent den här sommaren. Jag ropade "ÅH!", slog ihop händerna av förtjusning, ropade tack, kramades & gjorde alla de där sakerna man gör för att indikera att man är VÄLDIGT VÄLDIGT lycklig. Fast inombords kände jag paniken komma krypande, hur skulle mackapären egentligen användas? Det bar sig inte bättre än att min fina Bamboo hamnade i en låda... & där låg den & gav mig ångest tills igårkväll. För igår bestämde jag mig för att jag jäklar i min lilla låda skulle döda det lilla teknikhandikapp-trollet inom mig. Fram åkte bamboon & så började inlärningskurvan...

Den här orkidéen skissade jag ihop nu imorse.

Ofärdig bild, mindre än 10 timmars träning... & jag känner en våg av eurofori blandat med lite skräck. Euroforin bottnar i att en helt ny värld öppnas för mig, fatta om jag målat detta för hand. Det hade varit en liten plåga att få till ens denna banala lilla skiss! Skräcken... herregud, vart är vår värld på väg? Kommer det finnas anledning till verklig talang i framtiden?