MsBree

Har sneglat på pianot i matsalen sedan jag kom hit. Det har kliat i fingrarna, men jag har inte vågat mig fram. Men idag, idag fann jag mig plötsligt helt ensam där inne & då kunde inget stoppa mig. Sprang fram & började rota bland noterna & sedan spelade jag non-stop i två timmar. Stolpigt & ryckigt genom minuetter, bra genom första delen av Fur Elise följt av total hjärnhärdsmälta, & efter två genomkörningar rätt oki genom Memory från Cats.

Det är intressant med minnet - har i princip inte spelat något alls på tio år men jag kan fortfarande läsa noter. Däremot finns väldigt lite fingerminne kvar. Så jag kan lära mig ett nytt stycke, så som Memory, men jag har jätteproblem med att ta mig igenom sånt som jag tidigare kunnat spela i sömnen. Det här leder till stor ambivalens: 1) glädje över att jag fortfarande kan spela hjälpligt,  & lite förvåning över att jag faktiskt är bättre på att improvisera nu än vad jag var då - helt baserat på förbättrad analytisk förmåga; 2) tokirritation över att jag inte är ens i närheten av bra.