MsBree

& vi hade en så trevlig kväll - sushi, galen katt i köket, ett glas vitt...

& så pep Pauls mobil till & vi blev tillfrågade om vi planerar att komma på Pauls pappas konsert imorgon. Något vi inte visste om & verkligen inte planerat för & verkligen inte vill gå på. Jag vill gå så där lite att jag hellre tillbringar morgondagen med att städa ur källaren - men det ser dessvärre ut att bli en sån affär som vi inte kan backa ur. Hur jag känner inför detta? Tja, ni vet när det känns som om ens skinn är lite för litet? Exakt så känns det. Jag försöker tänka att det bara är att bita ihop & stå ut, men så tänker jag på att vi måste åka upp till hans gudföräldrar nästa lördag (buhu... kattlopp-paniken börjar redan infinna sig) & då, ja då känner jag mest för att kasta mig ner på golvet & hamra med nävarna i backen & skrika ORÄTTVIST. Fast det gör jag ju inte. Jag säger "jo men självklart åker vi så att vi inte sårar din pappa" medan jag inombords för upp Paul på kökstjänstgöring för de närmsta fem SWEA-julmarknaderna. So, om någon som läser bloggen känner sig lite nere så kan ni ju alltid trösta er med tanken att det finns vissa andra som också lider & med vissa så menar jag personer som måste sitta & lyssna på amatörmusikal i tre timmar.