MsBree

En av mina favoritbloggar - Aleka i grekland - skrev i veckan om det här med att inte förstå språket samt den frustration som det innebär. Nu har jag ju inga jätteproblem med den biten själv, men jag känner så väl igen mig i problematiken. Så pass att jag gått runt & varit irriterad de senaste dagarna. För så som Aleka känner det, så är det ju också för Paul när alla runtomkring honom pratar svenska & folk inte bryr sig om att försöka översätta. Jag kämpar som ett litet djur med att få folk att prata engelska åtminstonde när det rör konversationer där han är omedelbart närvarande - men fy sjutton vad det tar på orken i bland. Att få tjata "Kan vi prata engelska så att Paul förstår" & få ett "men min engelska är så dålig" tillbaka gör mig väldigt frustrerad. För HUR dålig ens engelska än är så är den nästan garanterat bättre än Pauls svenska. Dessutom tycker jag inte att det här med hur dålig man är på ett språk är ett hållbart argument. Man kan ha fantastiska utbyten med personer vars språk man inte alls talar, småbarn & till & med djur... allt bygger på att man VILL. Att man faktiskt har ett genuint intresse i den andra personen & att man vill inkludera alla. Ta min farmor som exempel. Farmor kan läsa & skriva på engelska, men blir lätt lite nervös när det kommer till att prata. Så ibland får hon inte sagt det hon vill säga. Men det spelar ingen roll, för så fort det händer så ber hon bara mig att översätta & så gör jag det & hela tiden följer hon med i blicken. Hon följer med i vad jag säger & hon följer med i Pauls reaktion & det spelar ingen roll att jag fungerar som tolk - för det är ändå en kommunikation mellan de båda. För att viljan finns där.

 

Det är något som känns oerhört viktigt inför bröllopet nästa sommar - att Paul inte bara är med utan att förstå. Utan att alla anstränger sig & att vi skaffar en präst som kan prata engelska, så att han inte står & lovar att älska mig på ett språk han inte begriper...