MsBree

När jag gick på dagis i Vilhelmina fanns det en pojke på samma avdelning som hade downs syndrom. Jag minns att han alltid ville kramas - men jag var så liten i jämnförelse med honom att det alltid blev för mycket. Helt ärligt så minns jag det som så jobbigt att jag i det närmaste utvecklade en fobi för personer med downs syndrom. Det där har väl hållit i sig lite genom åren - inte så att jag flyr fältet om jag ser någon med downs, men jag har alltid tänkt med fasa på hur det skulle vara att få ett sånt barn själv. Så för någon månad sedan kom downs in i vårt liv på riktigt. Paul chef, som är ungefär den mest sympatiska personen på den här planeten, dök plötsligt inte upp på jobbet i ett par veckor. Alla förstod att något måste ha hänt - men det var ändå en chock när han kom tillbaka & berättade att den baby han & hans fru väntar kommer att födas med downs. Han grät & Paul kom hem & såg ut som en klubbad säl & frågade "vad ska vi göra Ida?". 

 

& där & då förändrades något. För från att ha ryst vid tanken på en baby med downs kände jag bara "Neej, den här lilla flickan måste välkomnas precis lika varmt som vilken annan baby som helst!". Sedan dess har jag jobbat på ett babytäcke & nu är det nästan färdigt. Hoppas kunna visa det efter den här helgen. Fram tills dess kan ni se den här otroligt fina dokumentären. Den har förändrat mitt synsätt på downs syndrom - vilket känns väldigt skönt. Skönt att kunna lägga den där rädslan för det ovana & annorlunda bakom mig.