MsBree

Att man äter Jell-O i nordamerika har man ju vetat sen man var gammal nog att se på TV. Innan jag flyttade till Toronto hade jag dock aldrig sett produkten på riktigt. Sen kom jag hit & ställdes inför hyllmeter av Jell-O pulver i affären. Hyllmeter som jag alltid knatat förbi, har liksom inte känt något direkt behov av att äta dallrig gelé med artificiell fruktsmak. Tills igår - Meghas 30årsfest... Helt plötsligt så fick jag en liten bricka i handen med små dallriga klumpar i minimuffinsformar. Kikade skeptiskt ner på det gröna & det röda & frågade Paul "What´s this?". Dessvärre valde jag att yttra dessa ord precis som det blev tyst mellan två låtar. Plötsligt stod 20 pers & kikade på mig med gapande munnar. Kulturchocken i rummet var total. Paul informerade mig om att det var Jell-O & sen kom en hel störtflod av "YOU´VE NEVER HAD IT BEFORE?! YOU HAVE TO TRY!!!". Så jag tänkte "va fan, kör väl en då" & plockade upp en dallrig grön klump. Att ta en liten tugga från den var tydligen inte socialt acceptabelt, det hela skulle sväljas ner på en gång - så det gjorde jag & allt höll på att komma upp igen. Fy sjutton så äckligt! Konsistensen... allt det översöta & så det faktum att Megha naturligtvis spetsat den med gin. Det var utan tvekan bland det äckligaste jag någonsin satt i mig. Så Jell-O shots, första & enda gången.