MsBree

Jag växte upp rätt sorglöst, mamma & pappa lät mig ha fria tyglar - så som jag minns det i alla fall. En sak var pappa dock benhård på, inga stora tuggor mat. Shit så många gånger jag precis stoppat in gaffeln i munnen & pappa vrålat "MEN INTE SÅ STORA TUGGOR!!!". Kvävningsrisken hängde ofta som ett spöke över matbordet. Jag tyckte att han var lite jobbig, alldeles för hispig & jag skrattade så att jag kiknade när lillebror berättade att pappa skar hans Billys panpizza tills den blev kall när han låg på sjukhus (som 16 åring!). Igår... igår förvandlades jag till pappa under vår fruktstund med Elsa. Hade precis ställt fram ett fat med vindruvor på bordet, vände mig om för att hämta en liten kniv (så att jag skulle kunna dela dem) & ser i ögonvrån hur Elsa tar en vindruva & stoppar in den i munnen. EN HEL VINDRUVA. Jag fick krupp, såg framför mig hur ungen blev blå, hur vi skulle behöva komma ihåg hur man gör heimlich på småbarn. Jag sprang til Elsa, körde in ett finger i munnen på henne & grävde ut vindruvan. Stackars Elsa satt där som en fågelholk & kunde inte alls begripa vart hennes goda tagit vägen. Fatet med de lömska mördarvindruvorna flyttade in 90 cm på bordet & Elsa tilldelades sedan vindruvor delade i fyra delar. Paul frågade om vi kanske inte kunde dela dem bara på hälften, att han trodde att hon kanske skulle klara av det - att hon trots allt är 2.5 år. Jag vägrade av två anledningar:

1) Pappa är läkare, han måste ha sett en massa hemskheter kring kvävning för att vara så noga med den här biten som vad han är. Ingen rök utan eld. Jag tänker inte "living on a vardags edge" här.
2) Paul är man så han är inte programmerad att förstå sånna här saker, han hade gett henne bumlingar & knäck (ni minns väl den där Astrid Lindgren filmen, med luffaren som kommer & äter julmat med två små barn & lillasystern nästan KVÄVS TILL DÖDS av just knäck) om han trott att hon gillat dem. Eller burit runt henne i benet om jag inte varit där & övervakat. Halv vindruva, my ass!