Krama katten istället...

Paul är en kramare, en sån person som älskar att kramas. Mycket, mera, jämt & ofta. Länge ska det kramas också. Jag... nja. Jag kramar när jag säger hej & hejdå till folk jag tycker mycket om. Jag kramas när jag känner mig liten eller vill mysa. Jag har däremot inte ett krambehov som gäller 24/7 & ibland, ibland kan jag tycka att kramar är ta mig tusan det jobbigaste som finns. Typ på morgonen. När man är så där trött att man vill spy på badrumsmattan. När klockan är 06.30, det är bäckmörkt ute, man fryser & vill ha frukost. När ögonen är som små streck, munnen luktar litet djur & håret spretar åt alla håll trots försök till tofs. Då, då känner jag mig INTE kramsugen. Inte för ta mig fan en endaste öre. Paul däremot, åh vad han vill kramas. Så jag står ut, en halv sekund - sedan blir jag helt klaustrofobisk. Fixar liksom inte att stå där & hållas fast. Måste få lite tid för mig själv. Jag tänker att vi får arbeta fram någon strategi kring detta, att kramar endast utdelas till Mammut före 07.30. Så blir alla nöjda & glada - eller i alla fall Mammut & jag.

Kommentarer
Postat av: Camilla

Jag är precis likadan! Eller om man står och lagar mat och donar i köket och så kommer J och ska kramas. Jag blir låst!! :p

2012-01-13 @ 14:37:33
URL: http://fullfartmedtvabarn.blogg.se/
Postat av: Ida

Åh, jag hatar när det händer! Speciellt om jag är helt låg på blodsocker & BARA kan tänka på mat. Då vill jag smälla diskborsten i huvudet på honom! :)

2012-01-13 @ 16:05:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0