Marilyn...

Isolde & jag enades om att "My Week With Marilyn" var väldigt välgjord, väldigt vacker & med en grupp helt fantastiskt bra skådesspelare. MEN. Vi kände liksom inte direkt något för någon i filmen. Vi tyckte inte speciellt synd om någon, gillade någon lite extra, hoppades att det skulle gå bra för någon annan. Det var som att kika in genom ett väldigt vackert fönster, men aldrig riktigt komma i kontakt med gestalterna bakom glaset. Det enda som jag verkligen kände att jag gick i gång på var egentligen kläderna. Jäklar vad fint 50-talsmode kan vara ändå. Förstår inte hur de kan se så glamorösa ut i capribyxor & vita skjortor. Själv ser jag mest ut som en hobb som ätit för mycket när jag försöker mig på den kombon. Vilket är grymt orättvist med tanke på att jag inte ens har några bröst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0