MsBree

Bilkö i oändlighet... Vi slår på radion för att höra trafik rapporten, den tar slut & Europe "The Final Countdown" börjar spelas - SÅN nostalgikick! "Åh" ropar jag "HÖJ, HÖJ!" & så sjunger jag med fastän jag inte kan sjunga. Paul sneglar på mig i ögonvrån & förstår inte riktigt vad som händer, så när de sista tonerna klingat ut förklarar jag...

 

Hur Europe inte bara är något jag växt upp med som svensk, utan att jag ser låten lite som vändpunkten i övergången "Back in the Fat Days"/nuvarande Ida. För så här var det, esteterna på min gymnasieskola framförde The Final Countdown under ett uppträdande & att ALLA tjejer blev helt kära i killen som sjöng. Han var stereotypen av den där omåtligt populära, snygga, killen man ser i highskolfilmer. Anyway, jag var inne i fasen tappa vikt & någon gång närmare skolavslutningen där i trean hade jag lyckats gå ner 16 kilo & stöt ihop med sagda kille på hotellet (enda utestället i Lycksele) - fått höra "du är söt" & fått en puss på kinden. UNHEARD OF! Vet inte riktigt vem som var mest chockad, jag eller övriga skolan - jo för det här var en sån där liten skola där alla vet vad alla gjort. Vad jag däremot minns glasklart är hur jag travade in i klassrummet måndag morgon & sa hej till en av tjejerna i klassen, en av de där populära vackra tjejerna, & hon tittade på mig - uppifrån & ner & så blev hennes ögon helt smala & så fick jag ett fnys tillbaka. Ett fnys. Lommade till min bänk & försökte febrilt komma på vad jag möjligtvis gjort fel & det var inte förrän lite senare som jag insåg, konkurrans ses inte alltid med blida ögon. Där & då, fy tusan vilken liten kick det var att inse att jag kunde irritera de där tjejerna som bestämt allt sedan lågstadiet! Aja, long time ago - men Joey Tempest & "Oh, We're heading for Venus" får mig fortfarande på himla gott humör!