MsBree

Oki, jag var ju inte på topp - så det bidrog - men fy vad jag INTE gillade att stå med skrammelbössan. Kände mig SÅ utanför min comfort zone. Det spelade ingen roll att det var för ett väldigt gott ändamål, det tog emot så totalt i alla fall. I nästan två timmar stod jag & hojtade "Please support Princess Margarets Breast Cancer Research" tills Paul kom & räddade mig. Var en trött liten hög i bilen hem... som en punkterad ballong. Så oerhört skönt att få komma hem. Lallade mot soffan som en zombie & här har jag kommit till slutsatsen att jag i fortsättningen kommer hålla mig till att virka små babyskor & baka cupcakes när det kommer till välgörenhet. Känns mycket mer Ida-igt!