MsBree

På vift i Toronto...

Själva gårdagen...

Som jag skrev tidigare... väldigt märkligt PDAC igår. Känslomässig berg & dalbana. Började ju som sagt med handledarmöte, & det gick bättre än vad det brukar göra. Fast det drog ut på tiden... så i slutändan hade jag 10 minuter på mig att gå från stadiet "noll smink, hår i tofs, iklädd jeans" till PDAC-värdigt material. Liten utmaning där. Till Royal York kom vi i alla fall tillslut & det var som det vanligtvis är där - STORT & packat med geologer. 30.000 geologer räknade de med att det var i staden under det här året. Först blev det vin & tokskratt med Mike & jag hade så där roligt som jag tänkt mig.

Sedan stötte jag ihop med Christina & Jordan & jag blev upp-pallad framför en miljon dollar i silver för foto. Christina knäppte dessutom ett kort på mig när jag håller en halv miljon dollar i guld i handen. Egentligen kom jag försent för att få göra det, guldet var redan bortplockat, men Christina sa till vakten att jag rest hela vägen från Sverige för att se den & kunde jag kanske få hålla den bara lite? Så jag klippte med ögonfransarna & vakten osäkrade sin pistol igen & räckte sedan över den sjukt tunga guldtackan. Jag hade inte kunnat stjäla den om jag så velat, inte en chans att man kan springa iväg med så mycket guld - det väger på tok för mycket helt enkelt.

Sen då... ja sen tillbringade jag cirka en timme nere i tunnelbanan med en vän som behövde mig. En vän som bara grät & grät & behövde kleenex efter kleenex & allt jag säger om det är - fy fan för män som inte lyssnar på ett nej. Var så deppig efteråt att jag bestämde mig för att åka hem. Tog rulltrappan upp till coat check, satte en fot på det våningsplanet & gick rakt in i någon som jag känt väldigt länge & som alltid vänder lite upp & ner på min värld när vi ses. Så även igår. Kunde helt enkelt inte bara gå, utan det blev två glas vin i baren & prat om vad som varit & idag känner jag mig... tja, lite sorgsen för att man inte kan få två liv att leva.

En riktig kropp har inte snopp, som en vän brukar säga... MÄN!

Det är helt enkelt en rätt förjävlig situation, fy sjutton... jag blir helt gråtfärdig av att tänka på det.

Misstänker jag rätt så vill jag bara kräkas.

& svar: Snälla föräldrar! Mina föräldrar kunde tänka sig en kitchen aid när jag doktorerar.. hmpf!

Ja... & nu känner jag mig så jäkla vilsen, vad ska man göra för att försöka få henne tillbaka på banan igen?



& som svar, ja de är de. Fast vi sa till pappa att det var en portfölj... :)

Först: polisanmäl. Sen: gå till en psykolog/kurator. Det ska hon få hjälp med att hantera.

Det förstnämnda tror jag inte att hon kommer att göra... men jag ska prata mer med henne om det. Det andra kan hon kanske gå med på, jag hoppas verkligen på det. Har läst på lite på nätet & det finns ett center här på universitet som hanterar den här typen av frågor. Förhoppningsvis går hon med på att gå dit.

Peppa henne till att iallafall göra det sistnämnda, för jag tänker att det kanske är det viktigaste för att hon ska kunna lägga det bakom sig. Det finns ju personal som är särskilt utbildade för att hantera våldtäkter, och då ska hon givetvis utnyttja det!

Vi ska ses för lunch idag & då tänker jag föreslå det, har skrivit ner all info om universitets jour. Förhoppningsvis vill hon gå dit & behöver hon stöd följer jag naturligtvis med... men vi får se. Fy så hemskt det känns.

Har hon varit hos läkaren? Tänker på skador etc...

När hon berättade det hade det redan gått två dagar... jag bad henne att gå i alla fall, men hon ville inte. Ska fråga igen idag - vill att hon ska gå även om det gått ett tag.

Come on woman! Upp till kamp! Du får se det som ditt mission att väcka kämpaglöden till liv :)

Jo jag vet, men det är en komlicerad situation. Personen som gjorde det här är inte ens kvar i Canada längre... Så jag tror att fokus just nu är att få henne till en jour där de har erfarenhet av sånt här.

Låter som rätt fokus! :)