Movember - uppdatering!
Be honom hålla ut, det är bara en fas med mycket kli just nu. Det blir bättre när det blir lite längre. :) (inside information från min håriga karl ;)
Vilken uppoffring Paul!
Tyvärr inget litet och behandlingsbart. Det finns inga fysiska fel på henne, hon är frisk som en nötkärna vad det verkar och röntgen visar inget. Men, något är det ju. Hjärntumör? En liten stroke? Blodpropp? Något som slagit slint? Nu ska hon i alla fall få smärtstillande i 5-6-7 dagar för att se om hon trots allt har ont någonstans i väntan på blodprovssvar. Visar det inget och hon fortfarande beter sig som hon gör (hon har varit ilsk och obehaglig ikväll trots smärtstillande) så finns det bara en utväg. Och fy fan vad jag bävar, för jag tror tyvärr inte att det finns så mycket hopp och mitt hjärta är i tusen bitar. Älskade, älskade Iris. Hon var liksom min dröm. Min alldeles egna (s)katt, så vacker och fin. Och egen och jävlig. Men MIN.
Men jag måste låta henne somna om proverna inte visar något och smärtstillande inte har någon effekt. För hennes skull. En katt som beter sig som hon mår inte bra, och hon drar sig undan. När hon inte är ilsk. Men det jobbigaste är att hon ibland liksom blixtrar till och hennes vanliga jag syns. Hon kelar med mig, i en litenlitenliten stund - innan hon blir tvärilsk.
Fan.
Det känns inte särskilt troligt, hon gillar sällskap och nu har hon flera gånger hoppat upp i sängen till Svante och tvättat honom, innan hon blivit ilsk. Dessutom känns det ju väldigt märkligt att hon 2 månader efter han flyttat hit skulle bli så arg, uppfödaren ansåg att det inte var någon logisk förklaring till varför hon mår som hon mår speciellt inte eftersom hon tar ut ilskan på alla som kommer i hennes väg. Hemma fick nog de flesta sig en omgång...
