Det är lite sjukt...
Oki, jag måste erkänna något... När vi flög mellan Toronto & New York i julas hade jag en helt vidrig upplevelse i att personen på andra sidan mittgången snappade upp att jag var flygrädd & sedan "underhöll" mig med alla flygplansrelaterade skräckhistorier han kunde komma på. Det hjälpte inte att Paul bad honom sluta både en & två gånger, gubben bara malde på. De festa av dessa historier har jag kunnat släppa, men dessvärre satte sig en av dem. I korta drag gick historien så här:
För ett par år sen kraschade ett passagerarplan rakt in i någon liten östeuropeisk by. Alla personer ombord dog utom den ena av piloterna. För att spä på det här tragiska olyckan lite ytterligare så dog även en rad bybor på marken. Mannen till en av de kvinnliga bybor som dog blev så vansinnig av sorg att han sedan hämnades hennes död genom att skjuta ihjäl den överlevande piloten.
Ikväll har vi riktigt oväder här i Toronto, regnet hamrar sidledes mot rutan & det åskar så där som jag aldrig hade upplevt innan jag kom till nordamerika. Nästan non-stop gigantiska blixtrar & dån så att rutorna skallrar. Genom allt oväsen hör jag ändå motorerna från de passagerarplan som går över vårt hus (flygstråk) & jag känner hur det bara kryper i kroppen av obehag... Jag är numera alltså inte bara rädd för att hamna på ett plan som de facto kraschar, jag är även rädd för att ett plan ska krascha rakt ner på vårt lilla hus & ta död på oss allihop. Jag inser ju att detta är helt galet osannolikt & att den där hemska gubben troligtvis bara hittade på allt elände han hävde ur sig för att han var sadiskt lagd - men fobier är dåliga på det här med "en nypa salt". Logiken finns liksom inte längre när man är så rädd för att flyga som vad jag är... Usch vad jag önskar att jag vore "flygplansofördstörd" & inte blivit så himla skadad av den där incidenten på Cypern.
Kommentarer
Svar:
Det var så himla hemskt, man sitter där med gråten i halsen & försöker hålla ångesten i styr & så kommer en vilt främmande människa & bara "Är du flygrädd?!" & följer upp med 50 minuters flygplansolyckor. Hur tänker man då? Går ju inte att göra något heller, det är ju inte som om man bara kan byta plats på flygplanet för att komma undan, eller lappa till honom (som jag helt desperat kände för)... Nej, bara att härda ut & försöka stänga ute hans prat. Gick så där.
Vad jobbigt med din kompis mamma & så otroligt dumt av pojkvännens mamma! Nu vet jag ju inte vad hennes rädsla grundar sig i, men för mig har det hjälpt lite att jag haft flyplanspersonal som sagt åt mig att det är helt naturligt att flygplanet accelererar & att ljuden (ljuden är mitt stora problem då jag konstant oroar/förväntar mig att flygplansmotorerna kommer att dö så som de gjorde på Cypernplanet) i planet därmed förändras - precis som om man sitter i en bil eller en buss som gasar.
Ida
Svar:
Mannen på flygplanet till Newark var bara så sjukt obehaglig överlag, när han inte berättade flygplanshistorier så "underhöll" han oss med att ge oss en inblick i hans världsbild. Som ett exempel så ansåg han att det var ett brott mot hans rättigheter att han inte fick "Blow the head of any fucker that tries to break into my car". Eh... säger man sånt är man inte riktigt normal enligt mig! Jag lovar, hade han varit inne på din förlossningssal så hade han säkert gjort sitt allra bästa för att du skulle må så dåligt som han bara kunde. Helt vidrig individ.
Tror att en kurs hade kunnat vara en bra idé, jag hade tänkte gå en själv när jag bodde i Lund & det var nära till Skurup - fast så flyttade jag hit & så blev det inte av. Fast jag har hört väldigt mycket bra saker om den typen av kurser, så kanske något jag försöker mig på längre fram (jag känner att det är ok att vara så rädd som jag är nu, men får vi barn någon dag vill jag vara lite bättre på att hålla skräcken i kontroll så att jag inte traumatiserar de små stackarna från scratch).
Ida
Trackback
