MsBree

Jag återkommer senare med en mer utförlig beskrivning av bröllopsfesten (väntar fortfarande på kort) men jag har gått runt & burit på de här två dagarna så länge nu att jag måste få ut det ur systemet. För er som följt bloggen ett tag så vet ni att den 4 augusti är min lillebrors, Magnus, födelsedag & att den 5e är min...

 

Morgonen den 4e augusti kan vi ta senare, för den var bra, men eftermiddagen & in på kvällen den dagen var bara hemsk. En av de värsta dagarna som jag kan komma ihåg. Jag vill inte gå in på varför just själva dagen var så hemsk, det är för personligt, men någon gång kring sjutiden åkte Paul, Magnus & jag ut till Sussie, Jo & Viktor för middag & lite välbehövliga kramar. Jag drack ett glas vin till maten, men det var allt - flera av de andra drack dock rätt rejält med öl. Ni, vet - födelsdag & allt det där. Efter maten åkte vi ut till Ringelviken för lite fiske följt av bastu. Jo & jag är ungefär lika pryda båda två, så vi satt inne i stugan & pratade istället & jag arbetade samtidigt på ett viktigt jobb som jag hade deadline på samma natt. Kring midnatt någon gång kom Paul, Viktor & Sussie in i stugan, klädde på sig & stannade för lite mer prat innan alla åkte hem. Kvar var Paul & jag, jag arbetandes, Paul pysslandes med att städa upp lite. Det gick väl en kvart eller så, vi närmade oss ett på natten & jag kände att det var bäst om vi alla kunde försöka komma i säng. Så jag bad Paul att gå & hämta Magnus, så att vi kunde spela ett parti zatzy & sen gå & knyta oss.

 

Paul lämnar stugan & jag hör hur han ropar på Magnus. Han ropar igen. Inget svar... & jag känner hur ångesten stockar sig i bröstet. Vi är mitt ute i skogen, långt från ALLT - varför svarar inte Magnus? Paul ropar igen & nu hör jag ångesten i hans röst. Jag minns hur jag bara flyger upp från bordet, stolen trillar omkull, jag fipplar med skorna, skiter i det, springer ut barfota "MAGNUS!!!"... Natten är tom, mörk & tyst & framför mig breder sjön ut sig - djup, kall & bäcksvart. Paniken jag känner är inte av denna världen. Jag springer runt & kollar alla ställen jag kan tänka mig, har han somnat i båthuset, nog måste han väl vara i bastun i alla fall, kanske bodan, snälla snälla gud, inte sjön! Paul springer längsmed strandkanten med ficklampan & jag tycker mig se något i vattnet "Där, där är han!" ropar jag & Paul kastar sig i & simmar ut. Bara för att få panik när han inte längre bottnar (de ger ju inte simlektioner här, så kanadensare är överlag väldigt dåliga på att simma). Jag kastar mig i det iskalla vattnet, får upp Paul, trampar runt & försöker känna om Magnus kanske ligger på botten någonstans nära bryggan. Iskall sugande dy mellan tårna, iskallt vatten in till märgen, kallsup... Tankarna virvlar i huvudet - hur ska jag berätta för mamma, tänk om jag tappar vigselringen i sjön, inte på min födelsedag, jag kan aldrig mer åka till Ringelviken om det här är på riktigt, nu blir det ingen bröllopsresa utan begravning, jag kan inte leva utan Magnus... & jag ger upp för att jag är så utmattad, simmar in till land - gråter & skriker som ett djur. Så kommer jag ihåg, båten! Upp till stugan, fram med nyckeln, låsa upp båten, ner med jättetunga kättingen, vråla åt Paul att hoppa i båten & ta med sig ficklampan. Sen ror jag som jag aldrig rott förut. Jag ror så hårt jag bara kan, samtidigt som Paul står upp i aktern & lyser ner i vattnet - jag fortsätter skrika Magnus namn tills dess att jag börjar hyperventilera. Sen hör jag ett vagt ljud... det bästa ljudet i hela mitt liv, ett svagt skrik någonstans i fjärran. Det visar sig att lillebror, i något påverkat tillstånd, bestämt sig för att simma över hela sjön utan att tala om det för någon av oss andra. Nu kommer han joggandes, naken, längsmed vägen - själaglad över att han är odödlig & jag bryter ihop som jag aldrig tidigare gjort i mitt liv. Han lever!

 

Min 30 årsdag spenderar jag med bruten röst & bruten själ - jag kan liksom inte koppla bort den där kvarten av mitt liv när jag trodde att Magnus drunknat. Dagen efter, den 6e sitter vi på flygen från Luleå till Stockholm & min vanliga panik infinner sig inte. 12 års skräck är ersatt med ett tomrum & tanken "Men det här är inte skräck, skräck är när du trampar dy för att du HOPPAS att du ska känna din enda brors kropp under dina fötter för att det i alla fall innebär en promilles chans". Jag har varit på två flyg sen dess, samma sak båda gångerna... tänk, alla dessa år av flygskräck & allt som behövdes var ett annat trauma för att knuffa ut det gamla... Om jag önskar det ogjort? Ja, jag önskar att jag levt resten av mitt liv med min gamla vanliga flygfobi om jag bara sparats de där 15 minuterna av ovisshet.