MsBree

Nu ska jag erkänna en sån där lite småful sak med mig själv, jag kan verkligen känna genuin skadeglädje. Idag var ett sånt där praktexempel. Kikade in på Facebook & möttes omgående av en bild på en tjej som vi tidigare brukade umgås rätt mycket med. Hon förkunnade glatt att det var cirkus 170 dagar kvar tills det att hon & hennes kille gifter sig & fortsatte vidare att hon kommer att vara SÅ galet detaljfokuserad. Här hade man ju kunnat vara: 1) glad för hennes skull, 2) tänka att man kanske skulle fokusera mer på detaljer själv, 3) göra tummen upp. Men inte jag inte, jag tittade på hennes bild & flinade så där Disney skurkselakt (men tänk er gnugga händerna elakt!) över det faktum att hon måste ha lagt på sig säkert 15 kilo sen vi sist sågs.

 

Funderade lite på varför jag reagerade så, för det är nämligen mest när det gäller vikt som hornen börjar växa på pannan. Kom till slutsatsen att det troligtvis bottnar i alla de år jag växte upp med smala klasskompisar som åt VAD de ville & sen klämde åt om någon obefintlig valk & KLAGADE. För gud vad jag bara avskydde dem då. Sen blev jag smal själv, medan många av dem började lägga på sig lite smått när ämnesomsättningen trappade ner. & jag ska inte ljuga, jag njuter verkligen av det - pay back i ordets sanna bemärkelse. I det här fallet blev det väl en extra stark reaktion eftersom den här tjejen jobbat som Weight Watcher coat & muntligt slagit mig på fingrarna för att jag inte räknar points... Därav reaktionen "Jo för jag ser ju hur bra de där pointsen fungerade för dig - grattis till att hitta en brudklänning du kommer i utan att naveln syns".