MsBree

Usch, de senaste dagarna känns som om de bara varit fullpackade med hemska olyckor som påverkar mig i varierande grad.

 

Först av allt, en bekant till oss föll när han var ute & klättrade tidigare i veckan. Han föll av väggen ungefär 7 meter upp & drog ut alla säkringar på vägen ner... Bruten fot, brutet bäcken, fraktur på en ryggkota. Den typen av olyckor som får mig att känna mig glad för att vi inte klättrar sedan Paul fick sin ryggskada.

 

Sedan följer vi dramat i Lac-Mégantic på det där sättet man bara gör när något hemskt har hänt som är en nära på något sätt. CBC säger att det troligtvis saknas minst 100 personer sedan tågvagnarna exploderade, men vi har även hört siffror på upp till 200. Man kan ju bara be till högre makter att vi inte kommer att komma i närheten av det antalet när alla väl blivit lokaliserade. 

 

& så det som kanske är mest avlägset, men som ändå är jobbigast för mitt psyke. Flygolyckan i San Fran. Check på monumental flygångest på stört. Suck... Jag vet precis hur det kommer att bli, ett halvt dygn av total dödsskräck i luften & jag som bara mantrar i huvudet "Snälla, låt mig bara överleva de här flygen så att vi kan gifta oss, SEN kan vi krascha... men låt mig komma fram för vigseln".

 

Så, vi städar källaren för att mota ångesten i grind! Jag tycker att det fungerar jättebra, men Paul är väl inte lika lycklig. :)