MsBree

Jag som trodde att förra veckan var veckan från helvetet... jag hade fel. Det är den här veckan.Vad som hänt... min tidigare handledare igen. Jag orkar ärligt talat inte. Har tillbringat morgonen gråtandes i soffan - känner mig så trött ända in i själen & tycker så synd om Paul som är världens snällaste & stöttar men som tvingas tackla så mycket av den här problematiken för att jag helt enkelt inte orkar. Jag blir liksom apatisk & bara stänger ner. Lägga ner alltihop & säga adjö till UofT? Det finns inget annat jag önskar mer, men mitt uppehållstillstånd hänger på att jag är kvar där... så jag sitter fast. Vill jag vara med Paul så finns inget annat alternativ i nuläget & det gör så där övermäktigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen idag. Jag känner mig som ett djur som fastnat i en fälla. Eller, det känns som jag klyvs itu - en stor del av mig vill bara packa väskorna & flytta hem till Sverige, återuppfinna mig själv & försöka bygga upp lite professionell självrespekt igen. Den andra delen av mig säger att jag måste ta vad som än kommer eftersom det är det enda sättet jag kan vara med Paul i nuläget. Jag är ju här, har varit så länge fastän jag mått så dåligt, så viljan att vara med Paul är starkast & kärleken lyser klart.

 

Men inombords känns det lite som om det som är jag... det vittrar som betong.