MsBree

Idag har det varit en oerhört jobbig dag & jag känner att jag har kommit till ett vägskäl. Jag har sträckt mig så tunt i så många år, hållit tyst, tigit & lidit & mått dåligt & nu tänker jag inte ta det här något mer. Jag har inte alla detaljer klart för mig än, men det kommer att bli förändring. Inte att jag puttar in monstren i garderoben igen & låtsas som att allt är bra tills nästa katastrof. Jag är skyldig mig själv, & Pauls & mitt förhållande, mer än så. Jag måste lägga UofT bakom mig & jobba på att bli hel igen för att hitta tillbaka till den person jag egentligen är - en rätt glad individ som inte gråter & känner sig trött på livet. 

 

Som sagt, inga detaljer klara än - men en övertygelse om att jag måste ta tag i det hela & det känns skönt. Vad som känns ännu bättre är att min familj stöttar till 100%. Jag vet inte vad jag gjort i ett tidigare liv för att förtjäna dem, men jag är så otroligt tacksam för att jag har dem & för att de får mig att skratta även i de svåraste av stunder. Som farmor nyss, hon skickar ett sånt sött mail & avslutar med att berätta att en av hennes vänner från Iran (tror jag, eller Irak?) kommit över med en vinflaska som hon vill ge till mig & Paul som bröllopspresent. Sen skriver farmor "Hon hoppas att om Gud vill att ni blir en stor familj (två barn räcker).". Åh vad jag skrattade när jag läste parentesen - fina, fina, farmor TACK för att du lyste upp den här väldigt ledsamma dagen & fick mig att skratta när det kändes som en omöjlighet. Jag tror inte att jag mäktat med mer än två barn, så du behöver inte oroa dig - det blir aldrig någon minibuss för Paul & mig! :)