MsBree

Fick ledsamma nyheter från sverige igår, en gammal släkting har gått bort. Det var väntat, men ändå sorgligt. Alltid när sånt här händer får jag en flashback till när jag gick på mellanstadiet & vår lärares mamma dog. Minns att jag gick fram & beklagade sorgen - min lärare tackade & sa "Det är ju väldigt sorgligt, samtidigt är det så underligt för nu finns det ingen generation över mig längre... nästa gång är det jag". Har tänkt mycket på de orden genom åren, han måste ju haft en stor rädsla inför döden inom sig för att säga så. Kanske är det något som kommer med åldern? Självklart sörjer man ju personen mest, men om man går till steg två - hur något sånt här påverkar en själv så känner jag absolut inte på det sätt han gjorde - att en "buffert" förvunnit. För mig personligen är det jobbigt att allt inte längre är som det var. Har alltid haft en väldigt stark känsla av att saker ska vara på ett specifikt sätt, det ska inte ändras liksom. Jag möblerar typ aldrig om, inte ens i dockskåpet när jag var liten, farmor måste ha samma gardiner varje jul, sätter sig någon på fel plats vid middagsbordet känns allt jättekonstigt. Jag trivs när de fundamentala bitarna, hur små de än kan tyckas vara, är på plats. När då något går bort... ja det ruckar på hela balansen. Döden är absolut det värsta när det kommer till att möblera om i ens liv på det allra mest ovälkomna sätt. Man får bara hoppas att den person som inte längre är med en längre har fått frid.