Vilken mardröm!
Så allt under vårt bröllop gick ju inte som jag önskat, men jag har precis blivit påmind om att det finns grader för allt! Jag tror jag har nämnt det tidigare - men jag brukade hänga rätt mycket på ett (mestadels amerikanskt) bröllopsforum innan bröllopet. Det var otroligt hjälpsamt så fort jag var osäker på något, vare sig det hade med layout eller att resa med brudklänning på flyg. Allt kan man få svar på & dessutom är det en sjukt trevlig atmosfär på sidan. Under de månader jag hängde där blev jag "bästis" med två andra tjejer. Det låter kanske konstigt att man blir vän så där med någon man aldrig träffat, men det är ju bara att jämföra med er här på bloggen - vissa av er har jag ju inte träffat heller & ändå så känns det ju som en SJÄLVKLARHET att vi skulle träffas för en fika om vi bara var i samma stad! Åtminstone för mig (hoppas att det inte bara är jag som känner så & att ni tycker att jag är creapy nu)!
Anyway, tillbaka till mina två forumvänner - igår mailar en av dem till mig. Hon gratulerade till vårt giftermål & fortsätter med att berätta att det inte blev något bröllop för henne. Hon bangade helt enkelt & ställde in allt. För ett bröllop med 300 inbjudna gäster, 12 dagar innan bröllopet... Alltså, förstå ÅNGESTEN! Jag försökte sätta mig in i hur det varit om vi ställt in vårt lilla 35 pers bröllop & bara det gav mig andnöd. Oj oj oj så arga folk hade varit & så sjukt dåligt samvete jag haft för alla gäster som åkt så långt & tårtan & maten & blommorna... ARGH. Jag tycker att det var otroligt modigt av henne att våga sätta ner foten, för jäklar vad lätt att det hade känts som en fälla helt omöjlig att backa ur! Tänk TREHUNDRA personer att ringa & förklara sig för/be om ursäkt... & jag som kan tycka att bara ett vanligt telefonsamtal kan kännas lite jobbigt. Att ringa till alla dem... telefonångest i kubik, check!
En sista lite reflektering här... för mig känns det som om inställda bröllop är något som hör filmens värld till, att det liksom inte händer på riktigt! Jag undrar om det händer oftare här i Nordamerika än hemma i Sverige? För här gifter sig ju folk mycket yngre & i många fall flyttar de direkt hemifrån till det nya gemensamma hemmet. Jag kan tänka mig att det kan kännas lite överväldigande & att man därför bangar lättare. I Sverige har man väl i regel passerat 30-års strecket med rätt bra marginal innan man gifter sig & dessutom så sitter man kanske på en unge eller två, då känns det inte lika troligt att man lägger benen på ryggen & flyr utmed kyrkgången!
Kommentarer
Svar:
Deal! :)
Men eller hur?! Vilken rå-ångest hon måste ha haft! Hon hade funderat på att bara fortsätta med bröllopsplanerna, gifta sig & sedan ansöka om skilsmässa om något år (tydligen lider hennes ex av återkommande depressioner, så hon tänkte vänta tills en större kom & sedan lämna honom). Fast så insåg hon att hon varken kunde göra så mot honom eller sig själv, så hon lämnade. Väldigt starkt gjort. Speciellt som hon hade haft en "bridal shower", alltså en fest innan bröllopet när massa folk firar att man ska gifta sig & ger en gåvor åt hemmet. Tänk att behöva ringa upp alla dem & be om ursäkt & sen skicka tillbaka allt... Fy så jobbigt!
& ja, har man barn & hus ihop så känns det väl som om det ska till rätt mycket för att man ska ställa in i sista sekund. Typ att ens partner blir helt psyko & sätter eld på huset eller något!
Ida
Svar:
Så skönt att det inte bara är jag som känner så & som dessutom pratar om mina bloggvänner som "riktiga" vänner ibland! Det faller liksom så platt att ha en konversation med någon & referera till "en person vars blogg jag läser gjorde/sa/upplevde"! Sonen har ingen hockeymatch som måste spelas/ses här snart så att ni kan flyga hit en liten vända? :)
Ida
Svar:
Du, det finns HUR MYCKET SOM HELST att göra ute i stugan & Paul har dålig rygg so bring him over! :) Så kan vi sitta på balkongen & se på dem när de hugger ved. Eller... jag såg ju på din blogg att du var en hejare på det... så du kanske hellre gjort det än sippat på margaritas?
Ida
Svar:
Låter bra! Själv är jag också bra på de två sistnämnda sakerna, inte så bra på att stöta & springa fort dock. Där kommer tjockisIda upp till ytan igen & bara "Eh... springa? Näääh!". :)
Ida
Trackback
