Liten uppdatering på flick-pojkfrågan...
Innan jag delar med mig av insikt nummer två så måste jag bara säga tack till alla er som tagit sig tid att lämna en kommentar/skicka ett mail! Det känns så väldigt mycket bättre nu!
1) Jag har väl dels fått upp ögonen för att pojkar inte per automatik innebär bekymmer - visst, de är annorlunda än tjejer, men hur de blir som individer hänger också rätt mycket på Paul & mig. Jag tror att jag helt enkelt haft en så negativ synvinkel på små pojkar/tonårskillar att jag inte tillåtit mig att vara objektiv. Pratat på om uppfostran & så med Paul, men mer från ett generellt perspektiv & sen föreställt mig med en liten pojke & bara känt DEN STORA UPPGIVENHETEN
2) Alekas kommentar fick mig att inse att min uppväxt färgat mitt omdömme rätt rejält. Pojkar har kommit undan med sånt som jag liksom inte ens förstått hur någon kan komma på i första läget - så kombinationen oförståelse med "Men jävlar också, varför får han inte veta hut någon enda gång?!" har väl inte varit optimal för att fostra en pojklängtan precis...
3) På punkten "snorig, fotbollsälskande, huliganbrölande varelse med taskig koll på vad som är FÖR MYCKET Axe"... fick ett mail som påpekade att det ju finns män i mitt liv som är helt underbara. Vilket ju är helt sant, får vi en son behöver det ju inte bli en stereotyp skräckbild av vad en man kan vara. Det kan ju mycket väl bli en person som till exempel min farfar - som inte var ett dugg snorig, förvisso älskade sport men som alltid luktade jord & skog & vind. En person som inte huliganbrölade för fem öre, utan som kunde gå tystare än någon annan jag någonsin träffat, som satt & bröt & smörade knäckebröd i pyttesmå "hästmackor" åt mig när jag var liten & som ritade de finaste grisarna ever (men inget annat, grisar var hans grej).
Kort & gott - tack för alla fina historier om små kramgoa killar, killar som vågar klänning på dagis, killar som har empati & älskar katter. Det var precis det jag behövde för att komma över de små Starbuckstrollen! Ni är bäst & med er hjälp & pepp i ryggen känns hela den här gravidets-/hjälp vi ska få barn prylen faktiskt förvånansvärt tryggt!
Kommentarer
Postat av: Alex
tycker faktiskt de är väldigt befriande att höra folk som öppet önskar sig de ena eller andra könet utan att få massa predikningar om att "De viktigaste är ju ett friskt barn!"(som om man 1. inte skulle älska barnet oavsett om de blir "fel" kön och 2. som om man inte skulle älska ett ev sjukt barn). Tycker man får önska och drömma och oroa sig så mycket man vill, för för de allra flesta så kommer ju den där kärleken och känslan att de var JUST DIG vi väntat på oavsett vem som kommit ut.
Och ett litet tips är att kolla in underbara claras blogg. Hon visar inte upp sin son jättemycket, men de lilla man ser är en väldigt fin liten pojke som hjälper till att odla gönsker, bakar kakor och leker med dockor :)
Svar:
Ida
Trackback
