MsBree

Vet inte om någon annan växte upp med det här, men när jag var liten dukades det alltid fram för mycket på borden hos farmor & hennes systrar för att "he få int se fattigt ut". De är alla födda på 20- & 30-talet, så det var ju en helt annan värld från den vi lever i nu & jag kan förstå att för deras mamma var ett dignande bord ett uttryck för att de faktiskt hade råd att se till att alla 6 flickor var hela, rena & friska. I vilket fall, det där uttrycket har följt med min familj & när jag till exempel ifrågasatte om vi behövde vickning för vår bröllopfest, så förklarades vickningens nödtvång med just "Det får inte se fattigt ut". I ärlighetens namn har jag väl själv stått & bakat till småtimmarna för adventsfikan & dylikt, just med de orden ringande i öronen - det MÅSTE vara ordentligt, annars kan folk tro att jag snålar. Anyway, sista tiden har saker & ting dock känts rätt fattigt måste jag erkänna. Ni vet, vi har ingen säng utan sover på en luftmadrass på golvet & våra sängbord utgörs av var sin SAMLA låda från IKEA... Inte så lyxigt. Men, men, det har fungerat & det är ju huvudsaken. Tills i natt, då luftmadrassen började läcka. Vaknade först av att båda skinkor slog i parketten - så det var bara att väcka Paul så att vi båda kunde stiga upp från madrassen & pumpa upp den igen. Dessvärre var läckan av typen "pågående", så lagom till att jag somnat igen slog höften i... Tredje gången det hände vacklade en zombitrött Paul upp för trappen & hämtade Sandras lilla madrass. Skumgummig lyx för två med 150 cm vidd att bre ut sig på, hela 12 cm över marken, & så skulle jag ner på eländet & jag lät som en skadeskjuten älg. Den var så himla låg, jag var så sjukt trött & kroppen bara "Men VA, hela dagen har du tvingat mig att KNÄSKURA & nu ska jag sova på en servett på golvet? Du är ju inte klok." Knölade in mig på mina 75 cm & försökte få plats med min kudde bredvid Pauls kudde, bara de att de gemensamt var för långa för madrassen så halva fick ligga utanför. La mig tillslut ner & då öppnade sig plötsligt molnen upp utanför fönstret & månen kikade fram & det var som att ligga i strålkastarljuset från Guantanamos vakttorn. Jag tappade det helt... Bara skratt/grät helt småhysteriskt "Fy faaan så fattigt!" & översatte sen till Paul som började skratta han med. Det kändes verkligen så sjukt tragikomiskt. Förväntade mig verkligen inte en graviditet där jag flöt runt som en liten prinsessa - men vet ni, jag tänkte i alla fall att det skulle involvera att få sova i en vettig säng! Vettig säng & noll avlopssvatten, det var liksom sånt jag tog för givet! Fast jag tänker så här... kanske att vi har ett litet kolikbarn på ingående, så alla de här prövningarna är kanske ett sätt för att få oss att gradvis vänja oss vid den ena jävligheten efter den andra. Till exempel så kändes pyttemadrassen hemskt bekväm när jag vaknade i morse - så jag tänker att jag redan där anpassat mig till omständigheterna. Eller så kan det ju ha varit för att Paul åkt till jobbet så att jag hade den för mig själv...