MsBree

Vi åkte ut till stugan vid 8 i morse för att hämta en massa verktyg. Hela vägen upp var allt solsken & glatt, jag kände mig så himla uppåt. På vägen tillbaka, mot Paul föräldrars hus & Annabelle & Ximenas babyshower, började jag dock känna mig mer & mer deppig. En sån där obehagskänsla som är jobbig att skaka av sig... Försökte komma på vad det var, men kunde inte sätta fingret på det. I vilket fall, vi kom fram & jag hoppades febrilt att det skulle bli bättre bland folk - men istället kände jag bara hur jag ville vara själv. Dra mig undan i ett hörn & försvinna... fick verkligen kämpa för att upprätthålla någon slags social fasad. Så rullade vi hem & det där molnet, det hängde fortfarande över mitt huvud & jag kunde inte bli KLOK på varför allt plötsligt kändes så jobbigt. Ett par kvarter från huset plockade jag fram min kamera som Paul fotat babyshowern med - bläddrade runt bland alla bilder & jag fanns inte med på en enda... då slog det mig. Det här var en sån manifestation av vad vi aldrig kommer att ha för vår baby - en hel familj som sluter upp & firar. Missförstå mig rätt, jag vill inte ha en babyshower, men att vara så långt bort från Sverige, inte ha en fungerande relation med flera av mina familjemedlemmar & inte heller känna mig hemma i Pauls familj... jag kände mig helt enkelt så vansinnigt ensam. Så jag började storgråta & kunde inte ens förklara för Paul hur jag kände - det var liksom för kaos. Grät mig istället in i huset där Digby kom springande emot mig & jag sopade upp honom & grät rakt ner i hans fluffiga lilla huvud. Sen kändes det lite bättre, djurs ovillkorliga kärlek är verkligen ovärderlig. Klart att Paul fanns där hela tiden, men ibland måste jag få vara ledsen helt på egen hand, eller i alla fall vara ledsen utan ord ett litet tag & i de stunderna är djur en skänk från ovan. De är där, lyssnar via kroppen, & ger en det där ögonblicket att få klarhet i känslostormen, så att det går att faktiskt förklara för någon annan varför man är så ledsen!

 

När jag väl ställt ner Digbys lilla tårvåta kropp torkade jag upp ansiktet lite & sen gick Paul & jag bort till den grekiska restaurangen vid slutet på vår gata & vände ut & in på hela situationen. Det här är väl en sån sak där det är rätt svårt att komma fram till ett resultat, men Paul förklarade att han känner igen sig i mina känslor - bara det att han påpekade att han faktiskt aldrig känner sig ensam eftersom han har mig. Så vår slutsats blev väldigt enkel trots allt - vi är verkligen så vansinnigt glada för att vi har varandra. Trots det, oj vad jag ser fram emot i morgon, längtar efter en ny dag så att jag kan fokusera på annat & få tillbaka min energi.