Thanks from that sore heart of mine...
Oj… jag vet inte riktigt vart jag ska börja, annat än med att säga tack till alla er som tagit er tid att lämna en kommentar på bloggen, skickat ett fint mail eller ett par rader på facebook. Jag har gråtit en hel massa när jag läst allt ni skrivit, men för första gången sedan i måndags inte bara för att jag är ledsen utan även för att jag är så rörd över att allt ni delar med er av!
Dagsformen idag… lite bättre, ingen har ringt på dörrklockan för att berätta att de är gravida så det är ett stort steg upp från avgrundsdjupet. Sen känns det också så mycket bättre eftersom många av er sagt att det är helt OK att jag inte kan separera min sorg från andras glädje i nuläget. Gör det mycket lättare eftersom jag verkligen har känt mig så oerhört usel över just den biten.
M skriver:
“Och jag kan inte säga att jag under dessa år blev 100 % glad för alla som blev gravida. Hemskt, men också sant. Väldigt själviskt av mig, vem vet vilka problem de haft innan de blev gravida? Men under den press man befinner sig så är man inte helt rationell, det är väl nån sorts reptilhjärna som tar över (jag skyller på det ;))”
Jag har läst de här raderna om & om igen & känner att jag kan börja landa i en lite sundare självbild. Att jag kanske inte är helt hemsk för att jag är så ledsen just nu. För att gå tillbaka till Peter Pans förtrollade värld, jag känner mig lite som Tingeling. Tingeling som är så liten att hon bara kan hålla en känsla i sig i taget… & jag som känner mig så liten på jorden just nu att jag inte mäktar med mer jag heller. Jag är ledsen just nu & det finns inte plats för så mycket mer än det. Nu är planen att försöka samla mig lite, andas & försöka ta mig tillbaka på banan igen. Fick i mig min frukost i morse, så det var åtminstone ett steg framåt på Tingelings krokiga bana på väg mot Landet Ingenstans, eller Önske Ön som den även kallas. Det är väl det jag får försöka göra just nu, försöka fokusera på hoppet att även vi ska nå den destinationen en vacker dag.
Stumpan! Tråkigt. Jättetråkigt. Men som de andra säger du har 100% rätt till alla dina känslor. Även de som gör att man känner sig som en dåligt människa. Har jag alltid varit glad för vänner som hittat kärleken när jag själv var utan? Nej. Lite glad men mest avundsjuk. Och jag ville, ville så gärna vara glad för mina vänner som jag älskar. Men det gick inte alltid. Nu är det enkelt. Precis som det är enkelt för alla som är gravida eller har barn och unna andra den glädjen. Men när det är det stora svarta monstret i ens vardag, då får man acceptera att man kan känna både och. Glädje för andra men också enorm sorg och avundsjuka för sig själv. Det är fantastiskt att du kan skriva om det och vara ärlig och inte bara hålla allt inne. Vad gäller resten är det lätt att försöka vara peppig och säga att det ordnar sig, det tar tid, stressa inte upp er, det kommer, eller så finns det hjälp att få, glöm inte bort att glädjas åt kärleken och livet och allt det där. För visst är det så det är det så. Men det låter mest löjligt antar jag. Så jag säger väl bara kram kram kram och kram. Så var det sagt!
