Varför jag inte längre är glad...

Ni vet scenen i början av Peter Pan när Peter & Tingeling kommer till Wendys & pojkarnas rum & tar med dem till Ingenstans... På en ojämn liten rad flyger alla barn ut ur sovrummet efter att Peter pudrat dem med Tingelings magiska stoft. Kvar på marken blir dock Nanna, eftersom Peter inte pudrat henne.
 
Just nu känner jag mig som Nanna. Paul & jag har försökt få en baby sedan i höstas & i nuläget känns det väl mest som att det är kattuppfödning som kommer att gälla för oss. Det är med andra ord väldigt jobbigt, som ni kanske märkt av här på bloggen. Det är så svårt att försöka att vara glad när alla ens tankar cirklar kring det här & man hoppas så otroligt mycket, bara för att bli lika grymt besviken gång på gång. Extra svårt är det när alla andra blir gravida... utom en själv som blir kvar på marken eftersom baby-stoftet inte riktigt verkar räcka till för oss också. Innan någon säger att argumentet "alla andra" inte riktigt är hållbart så nej, självklart blir inte alla andra gravida. Vår 60-åriga hyresvärdinna är till exempel väldigt ogravid, likaså Digby. Fast när tre vänner inom två veckor annonserar sina graviditeter på facebook så känns det rätt jobbigt. Lägg sedan till att vi igår fick reda på att Pauls syster & hennes flickvän väntar barn... följt av den vän jag ringde till idag för att gråta ut. Efter det sista telefonsamtalet kändes det verkligen som om något brast inombords, jag bara grät & grät & grät. Jag vill ju så otroligt gärna bara vara glad för deras skull, men det går inte när det känns som om någon har virat in mitt hjärta i två lager taggtråd & drar åt det så hårt det bara går.
 
Så... nu vet ni varför jag inte mår så bra just nu. Jag brukar försöka hålla sånt här för mig själv, det är ju så oerhört känsligt & privat, men just nu mår jag så dåligt att jag tänker att det kanske är bättre att skriva om det. Försöka få ut det ur kroppen, istället för att låta taggtråden härska på insidan.

Kommentarer
Postat av: Trillingnöten

Men oj, då förstår jag verkligen att det inte känns så jättebra just nu! Verkligen jobbigt att "alla" andra annonserar sina graviditeter och lämnar er "ensamma" kvar :( Det finns inte mycket man kan säga mer än att jag förstår! Vi hade en period när vår dotter var tre, då vi försökte skaffa ett syskon till N, men det gick liksom inte just då...sen försökte vi inte alls på flera år (men vi hade ju ett barn och kände oss helt okej med det. Skillnad om man inte har nåt alls :( så det kan man ju inte jämföra). Dock kan jag tala om att det finns flera som haft det svårt som jag känner och som blivit gravida till sist! Till allas lycka! Min lillasyster t ex, men bästa väns bror och hans fru (som nu dessutom har två, fast de i princip givit upp och skulle adoptera!) Så ge inte upp! Jag känner med er.

Svar: Nej det känns verkligen inte jättebra på något sätt & man känner sig så oerhört rå & känslig. Alla känslor ligger på ytan på ett sätt jag aldrig upplevt innan, känner mig skör som ett skal.
Att höra att någon annan förstår hjälper dock. Känns nämligen så himla hemskt att jag inte kan vara 100% glad för de här andra graviditeterna utan istället bara gråter. Det får mig verkligen att känna mig ännu sämre & så håller det på... Paul försöker väl vara lite mer pepp än vad jag är just nu, så det hjälper det med. Hade ju varit helt fruktansvärt om vi båda betett oss så som jag gjort de senaste två dagarna. Isch.
Ida

2014-03-05 @ 02:41:07
URL: http://vilsnajollen.blogspot.com
Postat av: Trillingnöten

Ja, men precis! Man vill ju vara glad för alla andra också. Så klart! Samtidigt måste man ju få "sörja" för sin egen del. Det kan också vara en idé att kanske våga säga vad man känner också, även för de vänner som glatt annonserar graviditeter. FAst då kanske det finns en risk att du blir ännu mer ledsen om du måste prata om det dessutom? Och man kanske heller inte vill gå ut öppet med något sånt med risk för att folk frågar och "tjatar" om det blivit nåt än. Så det blir svårt.
Skönt att ha någon som väger upp en själv ibland! Ni kompletterar varandra bra :) När man är ledsen som du, behövs det nån som håller en tillbaka lite grann då och då, även om det är svårt...

Svar: Absolut, vill ju verkligen vara mitt gamla jag - som blivit så sjukt glad om jag fått de här nyheterna om allt "varit som vanligt". Du vet, så där glad att man bara kvittrar & tjuter & vill veta allt! Inte någon som får kämpa allt vad som går för att inte börja storgråta, men som ändå skakar på rösten & känner att man inte räcker till på långa vägar när det kommer till att vara en bra & stöttande vän. Sorgligt på så många plan.
När det kommer till att berätta hur jag känner så vet ju min vän att jag är ledsen, jag ringde ju till henne & grät för att jag var så ledsen över det här. Så där känns det rätt OK... även om det väl inte direkt är något jag tänker ta upp igen. Känns lite som att regna på hennes parad & jag vill ju att hon ska få vara precis så glad som hon förtjänar. När det gäller Pauls syster är det däremot uteslutet att säga något, vet att det direkt vänts mot mig av hans mamma & jag orkar inte med det dramat. Så jag tänker att jag går under jorden lite, inte optimalt men just nu måste jag se efter mig själv för så här dåligt är det inte bra att må. Man ska liksom inte gråta två dagar mer eller mindre non stop. Tack gode gud för Paul, han har verkligen varit en klippa som lyssnat på all gråt & stuckit till mig kleenex box efter kleenex box.
Ida

2014-03-05 @ 02:58:47
URL: http://vilsnajollen.blogspot.com
Postat av: Trillingnöten

Ville också säga att det är modigt av dig att gå ut här och vara öppen med dina känslor!

Svar: & tack. Jag vände & vred på inlägget i evigheter innan jag vågade trycka på publicera. Det är ju så privat, men samtidigt tänker jag att det kanske ändå är bättre att få till en dialog istället för att jag bara ältar det hela själv. Det märks ju ändå på bloggen att jag inte är på topp & på något sätt känns det som om jag är skyldig ni som läser att få veta... tja, inte allt... men sånt som verkligen påverkar mig fundamentalt & inte lämnar ut/skadar någon annan.
Vill också tacka dig för att du delade med dig av din historia om Ns syskon. För även om man har ett barn redan så kan jag tänka mig att det ändå gör oerhört ont att inte få det där andra barnet som man så gärna vill ha. Längtan & hoppet finns ju där & påverkar en precis lika starkt. Sen kanske det känns lite lättare på det planet att man ändå vet att det gått en gång tidigare & att allt rimligtvis fungerar. Min stora skräck är ju att något är fel på mig så att jag sitter där som den skyldige när det visar sig att vi inte kan få barn. Paul försöker säga att man inte kan skuldbelägga någon när det kommer till barn, men det är svårt att inte tänka så när man är nere.
Ida

2014-03-05 @ 02:59:21
URL: http://vilsnajollen.blogspot.com
Postat av: M

Åh, känner så igen mig. Har läst här ganska länge nu utan att kommentera, sedan i höstas, men nu känner jag att det är dags att skriva lite. Tycker det är modigt av dig att skriva om detta, det är konstigt att man (jag) inte vågar vara mer öppen om detta - för när man väl säger nåt visar det sig att det är så vanligt att det är så här. Inte för att det hjälper en annat än att det kan kännas väldigt skönt att det finns andra i samma situation, som känner precis samma som du; det där om hur i hela friden man ska kunna vara genuint, 100 %, glad när den femtioelfte personen i bekantskapskretsen berättar att de nu ska få barn. Och alla som frågar om man (vi) inte ska "skaffa" (skaffa???) barn snart? Jag har numera två barn, efter första barnet blivit två år började vi aktivt att försöka "få" barn, kan säga att vi höll på i flera år. År med ägglossningskalendrar, ägglossningstester, läkarbesök, provtagningar, och den där j-a besvikelsen varje månad när det visat sig att vi misslyckats igen. Ja, för så kändes det, som att vi misslyckats, och jag var så arg på min kropp för att jag inte kunde kontrollera den. Låter helt sjukt så här i efterhand, men så var det. Och jag kan inte säga att jag under dessa år blev 100 % glad för alla som blev gravida. Hemskt, men också sant. Väldigt själviskt av mig, vem vet vilka problem de haft innan de blev gravida? Men under den press man befinner sig så är man inte helt rationell, det är väl nån sorts reptilhjärna som tar över (jag skyller på det ;))

Jag hoppas att allt kommer att bli som ni önskar, och att det kanske kan hjälpa dig lite att veta att ni är inte ensamma om att kämpa med detta. Kram.

Svar: Stort tack för din kommentar, det hjälper så mycket att höra att andra förstår & att flera av er faktiskt tycker att jag är modig som vågar skriva om det här, fastän jag just nu känner mig så himla liten!
Den här klassiska "ska ni inte skaffa barn snart" kommentaren... usch vilket slag i magen det är. "Ja men bara sparka lite mer på mig" känner jag för att säga när jag får den, men så tiger jag istället. Kanske att jag ska försöka säga ifrån nästa gång den kommer, markera att det finns gränser.

Sen så är det ju så hemskt det här med besvikelsen över den egna kroppen, det känns verkligen som om den sviker en. Här har man slitit med den där eländes mensen i alla dess år & så får den inte till det ENDA som den faktiskt ska vara kapabel till?! Vad är rättvisan i den liksom & kan man reklamera?

Stor kram & tack för att du är en så fin medmänniska som bryr dig!
Ida

2014-03-05 @ 11:32:35
Postat av: Alex

Massa stora kramar! Men vet du man behöver inte vara sprudlande lycklig över andras barn när man själv kämpar! Ni har all rätt att skärma av lite och tillåta er att vara ledsna när de känns tufft.

Tycker de är så tråkigt att de blivit så att man inte "ska"berätta om att man försöker få barn eller om något går fel. Man får så lätt bilden att "alla andra" bara bestämmer sig att skaffa så pooff så är hon gravid och allt går fin fint. I genom snitt tar de 7 månader för ett par där båda är helt friska och så att bli gravida.

Vi håller alla tummar, tår och tassar här hemma att ni snart får se de där pluset!

Svar: Tack för peppen! Det här med att skärma av är just vad jag tror att jag måste göra just nu. Kanske inte med min vän så mycket, hon är ju inte fysiskt på plats i Toronto så det gör det lite lättare. Men Pauls syster & hennes tjej... jag får panik av att bara tänka på att vara i samma rum som dem. Börjar gråta bara vid tanken, så det går ju bara inte att se dem i nuläget. Vilket jag naturligtvis också mår dåligt över, jag tycker ju om dem & vill vara där för dem... men jag räcker inte till ens för mig själv just nu & vågar helt enkelt inte utsätta mig för en situation som jag inte vet hur jag ska hantera.
Sen håller jag absolut med dig i ditt tänk om att det är synd att folk inte vågar berätta om sånt här. Jag har ju mått dåligt i flera månader & så nu, när jag tog mod till mig, känner jag mig för första gången inte lika förtvivlat ensam. Förtvivlad förvisso, men inte som om jag är den enda i världen som går igenom det här eländet.
Ida

2014-03-05 @ 12:00:39
URL: http://www.swedeoncrete.blogspot.com
Postat av: Camilla

Börjar med en stor kram till dig!! <3

Spy galla, gör det! Man kan inte glädjas 100% när alla kommer och talar om att de är gravida. Speciellt inte när man månad efter månad får den där jäkla mensen. Månad efter månad som man tolkar alla symptom som ett tecken på att man vore gravid.

Jag vet, jag lider med dig - för jag har varit i din situation.

När jag var tillsammans med mitt ex så försökte vi skaffa barn, månad efter månad med den där besvikelsen, hopplösheten och tårarna och längtan som brann inombords.

Droppen var nog när min syster blev gravid och inte jag. Den kändes!!

Man behöver pysa, även fast man har väldens bästa vid sin sida så behöver man ändra som är i ens situation.

Jag finns här, lyssnar mer än gärna <3

Hoppas du har sovit gott och att du får en bra dag idag!

KRAM!

Ps. Jag drömde om er i natt, att mammut och Digby låg innanför ytterdörren och kikade ut. Söta små pälsbollar är dem.

Svar: Tack, det behövs!
& så skönt att höra att andra tycker att det är OK att må dåligt över andras graviditeter. Det var nämligen en stor källa till gråtandet igår, att jag kände mig SÅ USEL över att jag inte kunde separera deras glädje från min sorg. Kände mig verkligen som världens sämsta vän & jag kan så identifiera mig med hur du måste ha känt dig när din syster blev gravid.

& väldigt skönt också att höra om ditt symptom tolkande, för jäklar vad jag övertänker allt under de där två veckorna av väntan. "Kändes det lite konstigt nu... JAG ÄR GRAVID! Nej vänta, det var nog inget, jag är inte gravid". Så sjukt jäkla jobbigt.

Tack för att du finns, det är så skönt att känna att andra som varit i samma sits förstår & bryr sig. KRAM!
Ida

2014-03-05 @ 13:45:36
Postat av: Trillingnöten

Av just den anledningen, som du skrev till M, att frågor som "ska ni inte har barn snart" och liknande gör så ont, har jag slutat fråga frågor om när någon ska ha barn (eller syskon). Den som frågar kan omöjligt veta vilken anledning som ligger bakom att man inte har barn. Kan ju vara allt från ett medvetet val, att man håller på och försöker, att man är/har varit sjuk, inte har råd, och andra svårigheter. Vill personen ta upp det själv, då är det helt annorlunda, då känner jag att det är fritt fram att fråga frågor. Jag är ju ganska nyfiken av mig och gillar att lyssna på andra människor dessutom. Man lär sig så mycket av andra tycker jag! I alla fall. Jag tror fler skulle må bra av att kanske hålla tillbaka vissa frågor...Och man behöver inte tjata och fråga hur det går med barnalstrandet om man vet att något par har det svårt...
Samtidigt är det som M skriver, att det vore bra om fler var öppna med att man har det svårt, så att man inte behöver känna sig så ensam i det hela!
Ja, nu har jag kommenterat tillräckligt om detta :) Sorry!

Svar: Jag ska ju inte sitta här & låtsas att jag föddes med kunskapen om att sånt här kan göra ont, så jag får ju erkänna att jag någon gång också gjort mig skyldig till den här frågan. När jag var ung & inte tänkte till... Tar någon upp frågan är det en helt annan femma precis som du skriver. Pratar man om det öppet så känns det ju som om de gör det just för att de vill ha respons, precis som jag gör nu - vädrar det hela för att förhoppningsvis må lite bättre & få lite input. Så kommentera på du, det får mig att känna mig så mycket bättre - som att folk faktiskt bryr sig.
Ida

2014-03-05 @ 18:27:54
URL: http://vilsnajollen.blogspot.com
Postat av: Alex

Tror inte P's syster och hennes tjej kommer ta illa upp om ni inte orkar ses just nu. Såvida dom känner till att ni försöker och att de inte funkat hittills? Min kusin kan inte få barn (pga ett utomkveds som inte upptäcktes för än de gått alldeles för långt) och jag var väldigt orolig över hur hon skulle ta min graviditet och var helt på de klara med att hon ev inte skulle orka se mig eller så.

Skäms inte för att ni behöver sätta era känslor först! Lås in er och bara ta hand om varandra eller gå ut på något totalt obarn och gravid vänligt vad som går för att de skall kännas lite mer uthärdligt. Man får vara ledsen, man får bryta ihop när allt känns hopplöst! Men varje månad kommer en ny chans och om 30 dagar kan det vara er tur

Svar: Vi får se vad som händer - vi brukar ju inte umgås så där jätteintensivt, så jag hoppas att vi ska klara oss undan att se dem helt naturligt. Det som känns skönt i nuläget är att Paul lovat att se till så att jag inte behöver göra något jag inte orkar med. Kommer allt till sin spets kommer han absolut att förklara varför för dem, men jag ser helst att vi inte kommer till det stadiet. Helt pga att jag är så rädd hur det kommer att tolkas av Pauls mamma. Är ju ingen favorit där & en sån här sak kan ju så lätt förvridas till något otroligt negativt - vilket jag inte kan tackla just nu.
Just nu är vi definitivt i "låsa in oss stadiet". Jag klarade av att gå fram & tillbaka till mataffären idag, men det var liksom allt & då grät jag ändå de sista 500 meterna till huset... Tänker dock att vi måste försöka få till någon "jätte obarn aktivitet" så snart jag känner mig lite mer på banan. Tror att det behövs.
Ida

2014-03-05 @ 22:08:10
URL: http://www.swedeoncrete.blogspot.com
Postat av: M

Åh, vet du, vad fint att du blev hjälpt av det vi skrivit till dig. Tänk att bloggvärlden är fantastisk ibland!

Det är en sån himla press när man som par väl bestämmer sig för att aktivt försöka få barn. Det där med att man uttalar orden och har nån sorts överenskommelse gör att det i mitt huvud i alla fall blev ett Projekt.

Det var som en känslomässig berg- och dalbana som följde samma mönster varje månad; sex på "lämpliga" dagar (bara det är ju ett kapitel för sig), den där pirriga väntan och letande efter tecken (lite känns det väl som mensvärk? Visst? Mår jag inte liiite illa?). För att sen, rasa ned i det svarta hålet när den där mensvärken visade sig bero på just mensen och inte på att jag blivit gravid.

Vad jag vill säga med min lilla roman här är det påverkar en så mycket, att uppleva de här starka känslorna - hopp och förtvivlan, varje månad under en längre tid. För det går inte att inte tänka på det.

Så, i en sådan här situation är det faktiskt helt ok att du inte orkar annat än fokusera på ditt.

Att du inte orkar vara glad över alla andra gravida innebär ju inte att du missunnar dem deras graviditet, bara att du inte är med i glädjekören, just nu. (Jag har dessutom hört att man kan gå med i glädjekören när helst det passar, inga inträdeskrav ;))

Man är inte en sämre människa bara för att man ibland, och särskilt nu, måste fokusera på sig själv och att orka med det som är svårt och tungt.

Kramar



Svar: Det har hjälpt oerhört mycket – dels att veta att vi inte är de enda som kämpar & dels att det är OK att må dåligt när man egentligen bara vill vara glad.
& jag håller absolut med – så fort vi var ense om att försöka så var det ett Projekt med stort P & perfektionisten Ida var naturligtvis tvungen att läsa på & ladda ner appar & gud vet allt – all in. Hade kanske varit bättre att inte gå in i det hela så där 100%-igt… men det är ju lätt att säga nu när tåget gått. Just nu fasar jag inför nästa ”vänte-period”, usch, usch, usch. Letar tecken precis hela tiden & har så svårt att fokusera på något annat. Känner mig lite som en häst med skygglappar! HIMLA skönt att höra att man inte är den enda som blir helt stirrig… för jag har känt mig lite smågalen emellanåt.

Försökte väl tänka någon dag tidigare i veckan att jag bara var tvungen att härda ut & dyka upp på eventuella baby-showers. Nu när jag läst era kommentarer känns det mer OK att skippa & ta hand om mig själv istället. Jag tänker att jag kanske kan vara närvarande på lite distans, typ virka små baby-presenter… bara inte räcka över dem i person, för det känner jag att jag inte riktigt kommer att fixa.

Kram!
Ida

2014-03-06 @ 19:07:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0