MsBree

Nej jag dör & orkar inte... Så mitt i flyttpanik, tusen mail med Isolde & katt som kräks på golvet ringer Pauls mamma. Hon är stressad & vill få tag på honom med en gång. Jag försöker hitta min mobil med hans jobbnummer (nej, jag kan det inte utantill för att jag är en sifferidiot) samtidigt som jag försöker hålla igång en vetting konversation. Dörrklockan ringer & jag får panik - den här tiden på morgonen finns liksom bara ett alternativ, vår hyresvärd. Stressad till max springer jag till dörren & låser upp... bara för att mötas av en välputsad NDP-kvinna (politisk parti). Hon är på valcharmningsrunda & vill klappa gravidmagar, katter & flintskalliga gubbar - vad som än krävs för att få en röst. Eftersom jag ändå inte kan rösta här, & har noll intresse av att prata politik med allt annat som pågår, rycker jag åt mig lappen hon sträcker fram & förklarar att jag inte har tid att prata med henne. Smäller igen dörren i hennes anklagande ansikte & hör... KLICK. Alltså, Pauls mamma trodde att jag pratade med henne - att jag i princip bara skrek att jag inte hade tid med henne... JAG DÖR. Vi har ju redan en så pass ansträngd relation, men det här är liksom inte den tidpunkt då jag vill att vår relation ska bli SÄMRE & så faller jag på något så så... ja men något som faktiskt känns som om universum bara "Hehehe, du började slappna av där med lägenheten eller hur... men si så lätt ska det inte gå!". Väldigt orättvist kan jag tycka att göra mitt liv ännu mer komplicerat i en situation där bägaren faktisk redan är jävligt överfull som den är. Hade jag haft en gasspis hade jag varit frestad att gå & pula in mitt huvud i den - men nu har vi bara el så det är väl bara att torka upp kattkräket, fortsätta packa & försöka tänka att Paul kan försöka släta över det hela på något sätt. Människan har en förmåga att kunna charma sig genom sten, så han om någon kan göra det.