MsBree

Enligt min mobilapp kommer Baby C i morgon, enligt barnmorskorna på lördag. Jag är tacksam om hän kommer det här året - Baby C verkar jobba lite utefter ett eget schema & struntar i vad alla andra tycker.

 

Så hur känns det nu så här dan före dan? Kom precis tillbaka från en 40 minuters promenad som gick oförskämt bra, så där så att jag blev trött på min kropp för att det liksom inte kändes mer att jag faktiskt är höggravid. Jag menar, ungen ska ju i teorin komma inom TIMMAR & då tycker i alla fall jag inte att det ska kännas som om kroppen är mer pigg på att gå på hajk än att föda barn... Glöm tryck nedåt, ilningar, ryggont eller sammandragningar - Ida kände det som om hon hade kunnat hoppa mellan de vita fälten på övergångsstället & avstod i princip bara för att jag inte riktigt kände för att bli stoppad av en orolig medtrafikant.

 

Annars då - jag är väl inte den som oroar mig så där jättemycket överlag, men idag fick jag en lite obehaglig tanke i huvudet. Det är nämligen så att jag för en massa år sen upplevde en smärta som det på riktigt tog år att komma över. Det här var när jag var 14-15 år gammal & jag blev inbokad för att ta bort ett par stora födelsemärken från mitt ansikte. När jag säger stora så snackar vi födelsemärken med samma omkrets som en fingernagel - stora, tjocka, födelsemärken som inte bara var hämmande för självförtroendet utan även var i vägen i det dagliga livet. De brukade tex fastna i dragkedjor om jag drog en tröja över huvudet & då gjorde de så ont att jag fick tårar i ögonen. Sen började de växa lite ytterligare, vilket naturligtvis kändes oroande, & jag blev inbokad för operation på Lycksele lasarett. Plastik-kirurg flögs in från Stockholm & jag rullades in i operationsrummet... visade sig att de körde på lokalbedövning & kirurgen ville komma med nästa plan tillbaka till Stockholm, så han högg bedövningssprutan rakt av in i mina födelsemärken. Det gjorde så overkligt sjukt ont att min kropp gick upp i brygga. Minns att jag ville skrika, men det gick inte eftersom jag inte ens kunde andas in av all smärta. I flera år efteråt tittade jag på mina ärr & kände bara "Jaa... det kanske ser finare ut, men hade jag vetat hur ont det skulle göra hade jag hellre haft det ogjort". Dagens lite jobbiga tänk cirkulerar kring hur jag ska tackla det om samma sak händer efter förlossningen. Att det gör något så utomkroppsligt ont att jag sen sitter där med min lilla baby & bara "Jaha, här är du, men hade jag vetat hur ont det skulle göra hade jag inte skaffat dig"...

 

Usch & fy - jobbiga tanke... Vi avslutar med ett mindre graviditetsgnäll istället! Jag har numera ett par gravidjeans som jag kan ha på mig & de passar jättebra i benen & över rumpan men min mage är så rund att resåren inte pallar att hålla sig uppe. Så den hasar ner under kulan hela tiden & så går jag där & ser ut som en Walmartkund... Inte så stiligt om vi säger så & väldigt opraktiskt så här i november. Vägrar köpa nya byxor med längre resår, så nu försöker jag komma på någon form av temporär lösning. Skärp är ju uteslutet, de säljs inte i så breda upplagor, men kanske hängslen? Det hade ju om inte annat sett roligt ut - väääldigt lite så här & väldigt mycket så här (tänk att samma google image sökning kan ge så fundamentalt olika resultat)!