Check på tidig start!
Mindre katastrof - efter 3 timmars härlig sömn bestämde sig min kropp för att det var dags att vakna vid 02.30. Först för toapaus, sen för förvärkar, sen för baby-party i magen & efter det var det bara kört. Så nu ligger jag i soffan, klockan är halv sex & jag förbannar tillvaron. Perfekt timing med tanke på att dagens schema ser ut enligt följande:
1. Lämna huset vid 08.00 för att köra upp till stugan (3 timmar i bilen)
2. Leta rätt på alla vinterkläder, julpynt & annat nödvändigt som inte får snöa in
3. Köra ner till Pauls föräldrar (1.5 timme)
4. Thanksgivingmiddag - läge att vara social & allmänt trevlig att befinna sig omkring
5. Köra tillbaka till huset (2 timmar)
Att sitta i bilen är ju ett gissel vilken dag som helst, men det är väl ändå något jag kan leva med - på med solglasögonen & en venti chai i näven så fixar det sig. Stugbiten, tja, även om jag hade fått sova en normal mängd timmar hade Paul stått för muskelarbetet. Så där känner jag att det är mer OK att bara slå mig ner i en stol, peka med hela handen & låta den elaka verksamhetschefen i mig ta över. Punkt nummer 4... det är där det blir riktigt jobbigt, för det känns väl inte så där optimalt att umgås med Pauls familj efter en natt med helt undermålig sömn. Det finns liksom så många scenarion som kan bli väldigt jobbiga att jag knappt vill tänka på det. Men vi kan väl säga så här, jag bävar bara inför att dyka upp innanför dörren. För sannolikheten att Pauls pappa kommer att inleda med "You look GREAT!" är något så vansinnigt överhängande. Vilket ju kan tyckas som en helt oförargelig kommentar, en komplimang rent ut av. Fast. Eftersom jag har hört honom säga samma sak till gravida kvinnor av storleken "Hindeburg" så känns den inte helt klockren... Speciellt inte nu när jag inte tycker att det finns en enda "great" sak med min kropp. I synnerhet då inte påsarna under ögonen eller jättekaggen. Men att inleda Thanksgivingmiddagen med "You need new glasses" eller "Really, because I feel like shit" är ju ingen direkt hitt. Suck. Det blir väl att klistra på ett leende & försöka tänka det finns värre saker här i livet. Dagen har ju till exempel inte begåvat mig med gravidåderbråck, ännu...
Kommentarer
Trackback
