MsBree

Vi försöker sätta upp ett nytt innertak i vår hall & i skrivandets stund går det väl sådär... Fyra gånger fick Paul kånka ut alltihop till trädgården innan han lyckades såga till de rätta dimensionerna (rummet är inte helt perfekt rektangulärt om vi säger så) & den senaste timmen har han stått & försökt hammra in panelen utan något vidare resultat. Bjälkarna i taket verkar nämligen sitta lite helt hur som helst, så spikarna går in men utan att fästa i något. Paul brukar inte svära, men när "fuck" nummer fem västes fram insåg jag att det här projektet nog kvalificerat sig som hans absoluta ofavorit av alla projekt vi hittat på genom åren. Så pass att jag började tycka riktigt synd om honom/ångra att vi startade upp det hela. Frustrationen låg alltså på topp & då, precis då kom värsta bästa räddningen. GLASSBILEN. Under alla år i Toronto har det inte rullat fram en glassbil längs vår gata en enda gång, men nu - i nödens stund - anlände den på vår gata här i Guelph. Det var lite som att vifta med ett trollspö. På en gång lyste Paul upp som det gladaste sol där han stod på sin stege & jag vaggade iväg det fortaste jag kunde & hämtade lite pengar så att han skulle hinna ut i tid för att köpa sig något. Det blev en vanilj/chokladmjukglass doppad i chokladsås (här säljer de tydligen bara den typen av glass från glassbilen, inga pinnar i flerpack som jag är van vid) & sällan har jag sett någons sinnesstämning skifta så snabbt & så radikalt. Från skitfrustrerad vuxen man till superexalterad liten pojke som typ skuttade på fläcken. Det var hemskt sött & hemskt välkommet!