England, & därmed Kanada, ska ju få en ny liten kunglighet någon gång nästa år. Vilket har gjort att jag tänkt rätt mycket på Kate Middleton de senaste dagarna - för jag kan liksom inte ens föreställa mig helvetet hon går igenom just nu. Hyperemesis gravidarum... Det måste ju vara något så vidrigt att uppleva, att kräkas så till den milda grad att det faktiskt är fara för ens eget liv. Jag känner sån enorm sympati för alla som gått igenom någon som helst form av graviditetsillamående, men det här är så hemskt att jag nästan inte klarar av att tänka på det utan att känna panik. Mådde ju inte så dåligt att jag behövde uppsöka sjukhus, men när det var som värst var livet faktiskt inte värt så mycket. Minns hur jag låg i soffan vid flera tillfällen, gråtandes, & tänkte "Är det så här det känns att få cancer & gå igenom cellgiftsbehandling då ger jag faktiskt hellre upp på direkten än kämpar". Livsglädjen, både för Baby C & mig, ebbade ut totalt - raderades till förmån för ett enda sjok av illamående som bara sjönk ner över mig som en dyblöt, dränkande, filt. Det var så handikappande, så tärande, så vidrigt... Jag har aldrig känt mig så liten som vad jag gjorde då. Livet gick i snigelfart, jag tappade vikt, hår & hopp. Det enda som höll mig någorlunda uppe var Pauls helt orubbliga stöd. Aldrig att han ifrågasatte, aldrig att han sa "Men skärp till dig, gå ut & få lite frisk luft så känns det bättre sen", aldrig att han suckade för att han var tvungen att köpa med sig ännu en laddning take out & sedan peppa mig att få i mig något medan jag låg i sängen & grät. Hans stöd gjorde att jag höll ihop, men jag kan tänka mig att många gravida där ute möts av total oförståelse - av mottot att det "bara är att rycka upp sig" & "att vara gravid är inte att vara sjuk", som om det till 100% vore en fråga om inställning. Precis innan jag slutade min PhD fick jag just en sån skopa av vår avdelningssekreterare, en barnlös kvinna i 50-års åldern som bara "Men HUR dåligt kan du egentligen må, det är väl bara att du koncenterar dig & får jobbet gjort". Jag skulle aldrig önska graviditetsillamående till någon, men där & då kände jag en brinnande önskan om att fler personer skulle få leva sina liv med lite mer kärlek kring sig - så att de kanske skulle utvecka lite mer empati & inte dömma rakt av från sin egen snäva referensram. Så fastän Kate må vara prinsessa, & med tusen åter tusen saker som jag bara kan drömma om, så tycker jag så otroligt synd om henne just nu & hoppas av hela mitt hjärta att hon snart skall komma tillbaka till livet igen!
