MsBree

Det har ju hänt mycket det här sista året i mitt & vårt liv - familjeförändringar, jobbförändringar, bostadsförändringar - men genom allt det här känner jag att jag börjat komma ut på andra sidan & blivit en gladare person än vad jag var tidigare. Det är klart att jag fortfarande har kvar stressfaktorer i mitt liv, men de stora spökena i garderoben har i princip tackat för sig & flyttat vidare efter det att jag slutade på UofT. Det här är så skönt att jag vissa dagar knappt kan förstå att det har hänt, lite som om någon bara skulle ringa & säga "Men Ida, TRODDE du att du skulle komma undan så lätt?!" & sen skratta ihjäl sig åt mig. Så jag påminner mig själv titt som tätt om hur annorlunda allt är nu jämnfört med för 1-2 år sen & hur mycket bättre livet är på många sätt. Fast nu på sistone märker jag att jag har lite svårt att fokusera på både det här & det som händer runt i kring mig... Jag lever i nuet, men huvudet är inte riktigt med - det är som om det svävar iväg någonstans mot framtiden. Inte helt har tid med vad som händer här & nu. Jag undrar lite om det är för att det börjar närma sig att vi ska få träffa Baby C... kanske att det är svårt att fokusera på allt fint & bra jag har just i ögonblicket för att jag undermedvetet bara vill snabbspola fram tills december? Tänkte mycket på det här idag & kände så där spontant att jag måste försöka knyta an till dagen - till det faktum att det är fredag & att vi har två härliga lediga dagar att se fram emot. Så jag bakade. Världens enklaste lilla syssla i sig själv, men så... ja men basalt & i stunden. Det går ju inte att vackla iväg alldeles i tanken när det står kakor i ugnen på 190 grader. Eller går går ju... men det hade varit trist att sätta eld på huset & så hade Paul inte haft vare sig helgkaka eller tak över huvudet!