MsBree

De senaste månaderna har det låtit ungefär så här hemma hos oss:

 

Paul - So, the baptism... What are we doing about godparents?

Moi - I don't know... Let's talk about it over dinner/tomorrow/during the weekend.

 

Paul - So what are we serving during the baptism? Like lunch or fika or dinner?

Moi - Um, well... I had an early morning, let's talk about it when I'm not so tired.

 

Paul - OK, we're getting REALLY close to the baptisk, we HAVE to send out the invitations this weekend!

Moi - Yaa... I'll try to get it ready... Just, you know... Oh, look a squirrel in the garden!

 

Med andra ord, det har SKJUTITS något enormt på allt som har haft med dopet att göra. Så fort jag har börjat tänka på det har det känts jobbigt, som en stor jäkla elefant som pressat sig in i vårt vardagsrum & som jag inte riktigt har orken att schasa ut. Så ikväll, när jag stod i duschen, bestämde jag mig för att åtminstone försöka bena ut varför det känns så jobbigt & det jag kom fram till var i sig rätt tungt. Helt klart på en gång var att jag ser fram emot att farmor & Jo ska komma hit något enormt, så det är inte där skon klämmer. Men tanken på att börja googla festbilder, spara inspirationsfoton, fixa dekorationer, sätta ihop inbjudningar... Det är som ett enda stort, jäkligt jobbigt, & närmast oöverstigligt berg i mitt psyke - vilket rimligtvis bara kan bero på att sist det begav sig rent festmässigt så var det vårt bröllop vi planerade. Det har gått mer än 1.5 år sen dess, men fortfarande ligger de dagarna & skaver i min själ. Tanken på att ordna något liknande igen... Alltså, jag får nästan lite panik. För förra gången gick ett par relationer som jag trodde var grundcementerade helt åt helvete & fastän jag försöker intala mig själv att det inte kommer att bli så bara för att vi nu ska ordna en ny viktig fest... Jo men rädslan finns där i alla fall, även fastän den inte är rationell. En del av mig vill liksom bara slopa hela alltet, inte ha något dop eller något festligt alls - utan bara helt ostressigt mysa med Jo & farmor så att det inte finns minsta risk för att de ska sätta sig på planen hem & radera mig ur telefonlistan.

 

Kröp ner i soffan med Paul & Tor & pep fram min lilla lessna bekännelse & kände mig som världens ensammaste psykfall som satte likhetstecken mellan fest & katastrof. Kände mig verkligen sämst & det är då Paul säger precis det bästa han hade kunnat göra "Men Ida, du är ju inte ensam om att dra den här typen av växlar. Tänk på vad du berättat om farmor & hennes 50-årsfest, hur hon hade sin stora olycka precis innan & sen inte ville ordna några fester på typ 20 år. Det är ju helt olika typer av trauman ni upplevt, men reaktionen är du inte ensam om". Alltså, det kändes så skönt att höra de orden - för är det någon jag ser upp till, som står med båda fötterna på jorden & har ett hjärta av guld så är det ju farmor. Så på något vänster, fastän vi är så långt ifrån varandra så fungerade Pauls påminnelse nästan som en uppmuntringskram direkt från farmor & ett "du är inte ensam!". Vilket var precis vad jag behövde känna. Det blir inget pinterest dop & det blir kanske lite hipp som happ med inbjudningar, gudförälderförfrågningar & dylikt - men jag känner så här, om vi bara får ihop något så är det en liten seger i sig. Ett litet bevis för att de där såren ändå läkt så pass bra att modet att trotsa vidskepligt tänk återvänt!