Vårinventering & Lunda nostalgi...
Minns att jag tyckte att frågan "vilken är din favoritårstid" var så dum när jag växte upp - hur kunde någon tycka något annat än sommar?! Vintern var evighetslång, bäcksvart & svinkall, våren ett enda slaskmaraton & hösten så kort att den knappt hann göra entré innan vintern tog över. Fast så flyttade jag till Lund & helt plötsligt gick det upp ett Liljeholmens, på rätt plats är våren UNDERBAR & Lund är verkligen rätt plats. Hade en gigantisk forsythia utanför min balkong, äppelblom & körsbärsblom (jag förstår att Japanerna spottar ur sig dikter om körsbärsblommor, blomstermässigt är det svårt att hitta något mer romantiskt), massa små snödroppar & så magnoliorna... Åh magnoliorna. Får jag nostalgigråta lite eller är det för tantigt att lipa över stora rosa blommor & ungdom?
Anyway, häromdagen kom jag på att nu - när vi har ett eget hus - så kan jag ju långsamt jobba mig mot en trädgård som påminner om Lundavår! Så kan jag gå ut & lukta på syren, klippa en forsythiakvist & förevigt känna att jag har de där magiska åren lite i bakfickan eller i varje fall i min back garden! Eftersom Tor just däckat i sin vagn efter en liten promenad passade jag på att göra en kvick inventering av trädgården. Mestadels ser det ut så här...
Oidentifierbart & identifierbart ogräs. Men på sina håll är det lite bättre - knallrött är inte vår-romantiskt-rosa, men det är ju klart många pinnhåll högre än maskrosor!
Här i Guelph kommer ju många hus, däribland vårt, dessutom med vad som kallas för boulevard gardens. Alltså den där lilla gräsbiten mellan trottoaren & vägen. Sånt som jag typ förknippade med amerikanska villakvarter i film & tv-serier när jag växte upp, för det var absolut inget vi hade hemma i norrland...
ÄLSKART att vi har vår egen boulevard garden nu - så planen är naturligtvis att den för eller senare skall pimpas till (men jag måste läsa på först, det finns en massa regler för hur höga saker du får plantera på dem). Men redan nu har vi någon form av pyttiga blå blommor som kämpat sig fram ur vinterns saltavlagringar:
& så något totalt oblommigt men som ändå gjorde mig jätteglad - rabarber!
Fick en ytterst deppig planta av Pauls mamma förra året (rabarber gillar tydligen inte att åka bil speciellt mycket) & påtade ner den efter bästa förmåga & det var så pass dåligt att jag var bombsäker på att rabarbern dött i princip på fläcken. Gräva var nämligen inte min paradgren som gravid... Men, rabarbern är en kämpe & överlevde den ytterst styvmoderliga behandlingen - så nu blir det rabarberkräm till sommaren!
Kommentarer
Trackback
