MsBree

Farmor gav mig pengar till att köpa lite nya kläder i julklapp - när jag öppnade kuvertet på julafton lät det så här i mitt huvud "Jippie, Tommy Hilfiger koftor!". Såg glatt framför mig finstickade stickade preppy kläder i... tja, kanske inte regnbågens alla färger - men typ rött & blått. Fast just nu är det väl sådär kul att köpa kläder, så jag stoppade undan kuvertet tills dess att jag känner mig lite mer bekväm i min kropp. Tills igår, då jag insåg att ALLA mina termokläder ligger nedpackade i en flyttlåda antingen ute i stugan eller i vårt storage locker. Ute är det härliga -15/-20 hela den närmsta veckan & med rätt vindiga förhållanden på det dog mina ben av tanken på att gå ut. Vilket ju hade kunnat lösas med att bara stanna inne, så som jag gjort typ hela december, men idag var det introduktion för grannskapets mamma-baby-grupp & jag ville verkligen gå. Så igårkväll packade vi in oss i iskall bil & körde iväg till den enda affär som Paul kunde tänka sig som återförsäljare av långkalsonger. Jag med mina julklappspengar i fickan - det här var ju det första plagg jag skulle köpa sen Tor kom till oss.

 

Alltså, långkalsonger var något som jag minns som något väldigt fult från min barndom men så blev jag vuxen & upptäckte norska ullunderställ & det är ju en helt annan femma. I ett sånt underställ känner åtminstone jag  mig omedelbart super hurtig, frisk & härligt active wear reklamig. Som om jag precis joggat ut från en poster med fjordar i bakgrunden - svängande hår, dimmig blick & rosiga kinder! Om kanadensiska långkalsongtillverkare håller samma kvalité? Eh, nä... Jag har nog aldrig känt mig så FUL som vad jag gjorde i provrummet på affären men det enda som bjöds i värmeväg var vinröda, färdignoppiga, fleecekalsonger så det var det jag fick köpa. Preppy faktor=0, deppfaktor=100. Kände ärligt talat för att lipa lite när jag la upp dem på disken & i precis den stunden armbågar sig Paul förbi mig & bara "Vi tar eländet på visat, farmors julklappspengar måste ju gå till något du känner dig fin i!". Nu har vi ju inte skild ekonomi, så i det långa loppet spelar det väl egentligen ingen roll hur de där kalsongerna betalades, men där & då kände jag bara för att krama honom det hårdaste jag kunde. För hur knasigt det än är, betalar jag kontant för något känns det så mycket verkligare än om det bara dras ett kort. Så på något konstigt vänster känns det lite som om jag nu kan ignorera att mitt första klädinköp post baby var något så fult att Tor kommer att få bli ensambarn enbart baserat på hur jag ser ut i dem.