MsBree

Vi är på Pauls jobb idag & det är blah väder ute, så Tor & jag hänger i lounge-området istället för att vara ute på shoppingrunda. Men något måste jag ju göra när jag är här & eftersom Tor just däckat så tänkte jag att jag kunde utveckla varför Kanadas immigrations-system kvalade in på 2014s sämstlista... samt alla sämstlistor som jag någonsin kommer att sätta ihop för resten av mitt liv. 

 

För det första, till skillnad mot många andra länder får du inga privilegier bara för att du är gift med en kanadensare/gravid med en/mor till en. Det enda jag har rätt till är att ansöka om ett familjesponsrat uppehållstillstånd. Detta kan göras på två olika sätt:

 

1) Utanför Kanada (i England för oss svenskar), cirka ett års behandlingstid

2) I Kanada, vilket tar cirka två år (i kontrast, jag har vänner som fått igenom den svenska motsvarigheten på en månad)

 

Under perioden 2012 till 2013 var planen att vi skulle flytta från Kanada, så därför startade vi inte en ansökan. Men så föll våra flyttplaner ihop av olika anledningar & helt plötsligt blev det nödvändigt att skicka in en ansökan. Eftersom vi bor här & jag vill uppehålla mig i Kanada under ansökningsperioden var vi tvugna att välja ansökningsalternativ nummer två. Vilket skickade in mig i limbo, för under tiden ansökan behandlas (läs ligger & samlar damm) kan jag inte lämna landet eftersom det inte finns några garantier att de släpper in mig igen. Skulle jag dra i alla fall nollställs min ansökan, så där har vi utgångsläget - jag KAN INTE lämna Kanada förrän någon gång 2016. Detta kändes, om inte bra, men inledningsvis ändå görbart. Det är liksom bara att hoppas & be att inget ska hända i Sverige under den här tiden så att jag kan stanna här utan alltför mycket mentalt lidnande. Ytterligare en aspekt med att vi skickade in ansökan (som förövrigt är en dyr & tidskonsumerande process), åka hem till Sverige & föda barn blev alltså inte längre ett alternativ. Förlossning i Kanada var alltså ett måste & jag tackade vår lyckliga stjärna för Pauls generösa familje-sjukförsäkring som han har via jobbet. Fast så är det det här med att nordamerikanska försäkringsbolag inte direkt gillar att befatta sig med gravida människor... Graviditet visade sig alltså vara undantaget i försäkringspaketet & inte ett enda försäkringsbolag var villiga att teckna en försäkring när jag väl var gravid. Plötsligt var situationen inte längre lika OK. Tänk dig själv, att du befinner dig i ett land där du har ansökt om uppehållstillstånd, där du lever med din partner, har ett hus, katter, ett barn på väg & NOLL täckning i fall att något skulle gå åt helvete. Samt som grädde på moset då, att du inte kan lämna landet - för gör du det nollställs din ansökan & you are out in the cold. Enda lilla ljusstrimman i det hela, mina barnmorskor, för de går under en specialform av anslag som gör att du inte behöver ha uppehållstillstånd för att få gratis vård. Det här innebar alltså att vi skulle klara oss utan några utgifter för födseln i fall att allt gick bra - men att all sjukhusvård skulle vara upp till oss själva att täcka. Jag har aldrig känt mig så fångad förrut i mitt liv, så otroligt fast i en fälla - ingen försäkring men ingen möjlighet att åka hem till Sverige & föda under säkra former. ÅNGESTEN jag kände under varje vargtimma av graviditeten när jag tänkte tanken kejsarsnitt & nu kanske ni förstår lite mer varför jag varit närmast hysterisk över banksituationen i Sverige... Kul att kanske behöva pynta upp för en operation samt konvalescens när större delen av mitt sparkapital är låst i fucking SEB som bara vägrar föra över mina pengar såtillvida jag inte dyker upp i person vilket jag ju inte kan pga av hela immigrations-helvetet... Hatet jag känner mot SEB & Handelsbanken ligger bara pinnhålet under mina känslor för Kanadas immigrationsmyndighet.

 

Anyway, spola fram till förlossningen - eftersom det visade sig att Tor låg åt fel håll (ansiktet utåt mot min mage, inte mot ryggen - men mer om detta i ett separat inlägg) drog förlossningen ut på tiden. Minst sagt, från den andra december till den femte kämpade jag på hemma, men sen förklarade min barnmorska Elisabeth att vi måste åka in till sjukhuset för att ge mig oxytocin & sen rullade det på:

 

Godkännande av oxytocin av medicinskt ansvarig läkare - $100

Godkännade av morfin av medicinskt ansvarig läkare - $100

Epidural - $600

Assistans vid förlossning samt reparation av bristingar av OB (gynläkare) - $400

OB för OB (50% eftersom Tor föddes på en lördag, EPISKT psykbryt på den när jag såg räkningen) - $400

Rumskostnad - $1400

 

 

Så där har ni den, kostnaden för att föda barn vaginalt i Kanada - 20.000 kronor som vi får betala helt själva. Om jag tycker att det var värt de pengarna, självklart - vi fick ju Tor & vi klarade oss båda genom förlossningen.