MsBree

För ett tag sen skrev jag om ett litet jobb jag sökt. Det blev inget av det hela & först kändes det i ärlighetens namn rätt deppigt. Känner mig inte speciellt "hårdhudad" nu för tiden, så det träffade väl självkänslan rätt rejält att de inte ens kallade mig på intervju. Fast så träffade jag människan de anställt istället & hon var liksom ett sånt stolpskott att jag bara kände att jag faktiskt inte kunde ta åt mig längre. I vilket fall - skakade av mig känslan av att vara ett misslyckande & kände mig rätt nöjd i att fortsatt vara hemma med Tor. Att se efter en minimänniska är ju ett heltidsjobb i sig själv. Lovade dock mig själv att jag inte skulle låta allt det här hindra mig från att testa igen om rätt tjänst dök upp. Kriterierna för "rätt" var dock så pass snäva att jag inte direkt höll andan, det vimlar ju inte av tjänster som: 1) någon annan tipsar en om 2) är på mindre än halvtid 3) är något som man verkligen är intresserad av/kanske till & med brinner för.

MEN - det tog kanske två månader så dök just den tjänsten upp. Fick ett meddelande om den, tänkte över det hela, skrev ihop en ansökan, skickade in & nu ska jag på intervju på torsdag! Det känns jättespännande, för det hade varit ett jobb som jag verkligen älskat att ha men samtidigt känns det rätt stort & skrämmande. Får jag jobbet innebär det att vi på något sätt måste lista ut barnomsorg för Tor två dagar i veckan & ni vet... han känns ju så liiiten. Väldigt blandade känslor helt enkelt! Fast jag tänker att det kanske är bra - för får jag jobbet så är det helt fantastiskt eftersom jag får jobba med något som känns otroligt viktigt för mig & får jag det inte, ja då får jag ju fortsätta spendera varje dag tillsammans med världens viktigaste lilla människa. Blir liksom win win hur det än går!