Det här med konflikter...
1. Tor är älskad av sååå många, han kommer aldrig att sakna kärlek. (men förstår vad du menar)
2. Jag tror inte att det är fullkomligt över förrän den ena är helt borta. Om båda sidor vill och kan visa förståelse för den andra så går det att komma över allt. Det kanske inte blir som det var innan men jag tror att man ändå kan bli vänskapliga igen. Det är min erfarenhet i alla fall. Men det är ju inte alls så lätt som det låter.
Stoooor kram till dig!
Ååå, det är så satans jobbigt och är det närstående familj kan det nästan slita itu en. Jag har en något besvärlig familj och det har stötts och blötts genom åren men slätats över och "förlåtits" med tiden. När jag tänker på det är det för att jag oftast vänt andra sidan till, tagit initiativ till försoning och sopat berg under mattor -typ stora matsalsmattor, för att inte vara anledning till mist gemenskap för barnen Och när jag tänker efter, för att jag själv inte orkar gå omkring med dåligt samvete (som jag inte borde ha). Relationerna har blivit inte NÄRA utan tja, mer vänskapliga och accepterande -inte världsomvälvande men för att man måste. För mig har just accepterandet att vissa människor inte går att förändra i stort samt att man är i en livslång relation som måste vattnas lite för syn skull, gett en inre ro med mantra -det kommer en dag för den som beter sig illa (och så skrockar min själ och skänker ro;) Men det har tagit tid att nå hit och jag kan ångra att jag inte "struntade i dumhet" för många många år sedan.
Men det är svårt då man inte vet vad andra går igenom och jag tycker det är svårt att veta när någon ångrar och vill förlåtas.
Kram
Usch vad svårt... Förstår hur du tänker med Tor, blir ju en annan sak än om det bara handlar om en själv.
Jag har en sån relation som gnager o personen i fråga lever nog inte så många år till; ångest och samvetskval!
Ibland beundrar jag människor som är osentimentala och "inte tar skit". <3
Ja, jag förstår verkligen inte hur nån kan ignorera en sådan liten glad sötnos.
Nääe, jag håller med, hur kan man? Och när jag läser era inlägg så kanske jag hade mått bättre av att nångång faktiskt be folk dra dit solen inte når -och kanske fått folk att inse hur dumt dom beter sig. Va sjutton...mja, pga ålder (på de andra;) är det tyvärr för sent. Vi får helt enkelt fortsätta diskutera vädret fortsättningsvi:)
Härlig dag alla!
Håller med på båda punkter; söt som socker och konstigt att ignorera barnbarn.
Känner så väl igen mig i det där med att jobbiga tankar blir envisare när jag sovit dåligt.
Relationer är svårt! Ibland är det svåraste att släppa taget om något som inte är bra eller inte fungerar, tycker jag, men det kan behövas för att det ska sluta sluka energi. För mig hjälper det att komma fram till vad jag förväntar mig av den andre personen för att jag ska kunna stryka ett streck över sådant som hänt. Känns det som att den andre personen just nu skulle kunna ge mig vad jag förväntar mig och behöver? Då skulle jag kunna sträcka ut en hand. Känns det som att den andre personen inte kan ge det just nu så skulle jag försöka släppa taget. Hitta någon slags acceptans för att just nu är det såhär och det är svårt för mig att förändra på egen hand och sen försöka fokusera på alla andra fina relationer som finns. Lättare sagt än gjort, jag vet.
Och ja, det är konstigt att ignorera barnbarn. Lika konstigt som att ignorera sina barn faktiskt.
Nej men är det sant? Ingen kontakt med barnbarnet? Det verkar ju helt galet. Jag har inte haft många konflikter i livet, jag är ju ganska konflikträdd och i och med att jag flytter konstant så kan man liksom lämna relationer där det kanske börjat slita sig. Den enda jag haft där det slet sig och jag fortfarande är bitter är en där vi båda liksom betedde oss illa, gick bakom ryggen, snackade skit etc, som man gör lite mer av i övre tonnåren, men när vi senare "var vänner" och jag försökte lappa ihop allt genom att säga förlåt och jag var lite väl stolt, och jag hade ju blivit sårad i vänskaper innan och därför betedde jag mig som jag gjorde, ja du vet, tog på mig av skulden, så liksom lät hon mig ta det, inget "nej men du, vi gjorde båda fel". Utan satt kvar på höga hästen liksom och lät mig förstå att allt var mitt fel liksom. Och det blev ju inte bättre därefter och även om jag inte sett henne på år så känns det helt ouppklarat och jag liksom, ja, avskyr henne fortfarande för det. Det känns hemskt men bitterheten sitter liksom kvar. Så för att relationer verkligen ska läka så måste ju alla parter vara villiga. Om man är på helt olika plan och ett parti inte ser eller förstår så kan det vara omöjligt att gå vidare. Och det är ju sjukt jobbigt. Kanske att man kan få proffessionell hjälp? Någon att samtala med som ger en redskap för att hantera en så jobbig relation. Det verkar ju helt sjukt, framförallt för barnbarn, jag menar inom familjen måste man ju försöka. Usch, lider med dig.
Hahaha! Den var underbar! Roligast är att de uttrycker sig som värsta "gangsta" och sedan snackar om färg i en 3-årig flickas rum =D
