MsBree

På vift i Toronto...

Shame Canada, shame...

Det känns så där att blogga på om vad vi pysslat med idag när bilden på den där lilla syriska pojken BRINNER på näthinnan. När man vet hur en liten barnkropp känns i ens armar, de små andetagen, tandlösa leenden... Det gör så ont i hela mig att jag gråtit av & till under hela dagen. Försöker hitta ett sätt att hjälpa & hoppas kunna skriva mer om det senare - för något måste jag göra. 

 

Det känns så galet att det här händer i världen samtidigt som vi har tillbringat dagen med babydate hemma hos oss - med kaka & vattenmelon & tusen leksaker - samt poolhäng tillsammans med Kristen & Daisy. Att det här är min verklighet...

Det är så sjukt att mitt största problem under dagen var att Tors badtopp var lite för liten & att jag glömt hans små babyflingor hemma samtidigt som andra slåss mot vattnet för drömmen om ett liv i trygghet för sina barn.

 

Förstår inte hur det kan finnas människor som stänger hjärtat & bara fortsätter som om inget hänt. Hur kan man gå & lägga sig på kvällen om man håller fast vid politiska partier som inte vill hjälpa, som inte vill räcka ut en hand? Kanada är ett fantastiskt land på många sätt & vis, men när det kommer till att ta in människor i behov av akut hjälp så är det fruktansvärt hur lite som görs. Världens näst största land, med en befolkning på 35 miljoner & hitintills har de hjälpt lite över 2000 syrier till ett tryggt liv... Skamligt.

fy fan vad jag har gråtit över den där bilden. Eller rättare sagt över alla dessa människors livsöden som på något sätt blev så mycket mer verkliga när jag såg den lille pojken. Tittar på mitt egna barn i samma ålder. Som leker på stranden och plaskar i samma hav som tog hans liv. Försöker tänka mig in i hur det skulle vara att sitta där och ha som enda utväg att sätta Isabella på en liten båt ut på öppet hav...

Att man kan sitta och tycka att vi ska stänga gränserna "tänka på våra egna" och all annan BS när MÄNNISKOR DÖR. Vi har det så pinsamt jävla bra i våra trygga länder. Men de känns som om den där bilden fick bägaren att rinna över för många. Mina sociala medider svämmar över med folk som gör insamlingar, skickar bärselar, organiserar hjälp, företag som ger hundra tusentals kr för tält och mediciner, människor som går ihop och välkomnar, öppnar sina hem. Jag hoppas hoppas att vi närmar oss någon slags vändpunkt och börjar hjälpa på allvar