MsBree

Ni som följt bloggen ett tag vet ju att början på augusti lätt innebär en liten svacka för mig. Tidigare år har det mest varit jobbigt kring den 3e (bröllopsdagen) då det rör om i en massa minnen & jag lätt hamnar i en deppig spiral som det tar ett par dagar att ta mig ur. Fast i år klarade jag mig. Visst, något enstaka minne som gjorde ont poppade upp, men det var inte mer än att jag kunde ventilera det med Paul & sen lägga det bakom mig. Så ett tag där tänkte jag att jag klarat mig undan det årliga deppet. Tills igår... Jag vet inte, det kanske är barnsligt att bli ledsen för att ingen i min familj skickade ett grattis på födelsedagen, men ju längre dagen gick i tystnad desto jobbigare blev det att hålla undan känslorna. Klev upp imorse, fortfarande inget, & jag fick kämpa med att hålla uppe humöret under frukosten. Paul & Tor gick ut i trädgården men jag stannade inne & kände mig i ärlighetens namn bara väldigt liten. Jag har ju en jättefin egen familj, det är inte det, men idag tog allt det där bagaget från tre år tillbaka rätt ont... Så det kan hända att jag stod & grät lite för mig själv där i köket då jag plötsligt hörde ett illtjut från trädgården följt av Paul som älgande mot huset i full fart...