MsBree

Vilket otroligt tråkigt slut på det här året - hade så hoppats att Carrie Fisher skulle klara sig. Men niet, så fungerar tydligen inte 2016. Blir helt matt när jag tänker på alla terrordåd, alla fantastiska personer som gått bort (alldeles för tidigt) & så kronan på dynghögen - Trump som president.

 

Det känns så kluvet för mig det här året. För på det personliga planet har det mestadels varit väldigt, väldigt, bra. Visst, vi kämpade ju på där med Daisy & bitandet & det var väldigt tungt, men annars har det liksom gått från klarhet till klarhet här hemma. Vi har äntligen fått det mesta gjort renoveringsmässigt, trädgården har börjat ta form, hönsen är typ det bästa som hänt mig, Tor börjar äntligen bli lite mer självgående, vi har världens bästa grannar & vänner & så engelskakursen som jag bara älskar på det.

 

Men på den globala skalan... får ont i magen när jag tänker på de närmsta åren. Känns inte bara dystert, det hade jag kunnat leva med, men jag känner hur dommedagen liksom flåsar oss alla i nacken. Hurv... Jag vet inte, vad gör man åt sånt som man som privatperson inte riktigt kan rå på? Kanske det enda man kan göra är att försöka vara en bättre medmänniska & vän? På det senare planet så har det varit alldeles för länge sen vi kramade om en hel massa människor i Sverige, så i juni bär det iväg över Atlanten. Något att se fram emot en dag som denna, när allt känns himla grått...