And they are here!

Vilken dag - så full av känslor, intryck & hopp!
 
Det började tidigt imorse med att vi alla packade in oss i bilen & åkte ut mot Toronto. För en gångs skull hade vi gott om tid på oss, så vi valde små fina sidovägar & kom ändå fram till flygplatshotellet innan utsatt tid. Kom in i lobbyn & där var det alldeles fullt av Syriska familjer som väntade på sina sponsorer. Mammor, pappor & små glada barn som sprang runt & lekte. Fick på direkten världens klump i magen när jag såg alla småttingar. Jag har ju själv startat ett nytt liv på en ny kontinent så jag vet hur stor omställningen kan vara - men jag gjorde det för att jag valde det & jag kan alltid återvända. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att gå igenom en så omvälvande flytt när allt man känt sen innan är borta! I vilket fall... Vi väntade & väntade & väntade & tillslut var allt pappersarbete klart & vi samt en del andra i vår sponsorgrupp som också var där fick äntligen träffa vår familj!
Massa känslor på en & samma gång! För även fast man kände en sån LYCKA så var det ändå jobbigt, en familj är ju så otroligt lite i sammanhanget. & så skulle vi precis gå & mitt när vi stod där & skulle säga hejdå kom det fram en liten pojke (kanske 4 år gammal) som inte var del av vår familj & ställde sig nära nära mig. Han tittade upp på mig med jättestora ögon & stäckte sedan ut sin lilla hand. Satte mig ner på huk & tog hans hand & hans lilla ansikte lyste upp. Sen ville han hålla min andra hand också, så då gjorde vi det ett tag också. Hans pappa kom fram & sa något till mig på arabiska & vår tolk som råkade stå nära översatte till mig. Den lilla pojken ville hålla min hand för att han tyckte jag "looked so pretty and kind" & så var han så lycklig över att få vara här i Kanada. Höll ihop det på något sätt & bad tolken att säga att han var en hemskt söt liten pojke & att vi i Kanada är så glada över att få så fina nya medborgare som honom. Sen vinkade vi hejdå & jag gick ut & grät i bilen. Grät för att jag inte vet vad som kommer att hända med den här lilla pojken & för alla andra små där ute som fortfarande behöver ett nytt tryggt hem... Men också lite för att det trots allt finns hopp i & med alla goda människor som arbetar för att göra världen lite bättre!

Kommentarer
Postat av: Camilla

Vilken underbar dag med massor av känslor, några tårar föll här hemma för tanken på vad dessa familjer har behövt utstå för att finna trygghet.

Jag upptäckte att Tor och ett annat barn tittar på varandra och lekfullheten och glädjen i det nyankomna barnets ansikte är oslagbart!

hoppas 2016 blir ett år de finner tryggheten och läker såren som har uppstått.
Kram

Svar: De små pojkarna var så härliga, de hade rest i 72 timmar för att komma hit & ändå var barnen glada & fulla med lek. Inga tårar, inget bråk, bara nyfikna på oss främlingar som var där för att ta emot dem. Den äldre pojken tyckte så mycket om min kamera & ville bli fotograferad med den - så jag knäppte en närbild & visade honom & fick direkt tummen upp. Så sött!
& ja - låt oss hoppas att 2016 blir ett mycket ljusare år för oss alla!

KRAM!
Ida

2016-01-01 @ 10:39:34
URL: http://fruek.blogg.se
Postat av: Jo

Vilken härlig bild! Tänkte också på pojken som tittar på Tor =)

Svar: Såg det inte förrän ni pekade ut det, men det är helt sant - de hade verkligen ett litet ögonblick där mitt i allt annat som hände! :)
Ida

2016-01-01 @ 14:01:17
Postat av: Jo

Och tack för att du länkar! =)

Svar: Självklart, är väl det minsta jag kan göra!
Ida

2016-01-01 @ 14:03:15
Postat av: Målvaktsmamman

Jag gråter också! Av lycka och medmänsklighet för er familj och för alla onda kalla vindar som blåser här i Sverige.
Kram till er !

Svar: Åh vad jag hoppas att 2016 ska bli ett varmare år i alla andra avseenden än klimatet!
Kram!
Ida

2016-01-01 @ 19:59:15
URL: http://malvaktsmamman.logg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0