MsBree

Om det är en sak jag känner att jag får kämpa med sen Tor kom så är det mitt förhållande till vad som är rimligt att hinna med eller inte. Jag har fortfarande svårt att anpassa mig till att det helt enkelt inte är lika lätt att göra saker när man samtidigt tar hand om en liten kotte. En del av mig tycker nämligen att jag ska hinna med ALLT på att göra listan eftersom "jag ändå bara är hemma just nu"... Helt utan att ha i åtanke att jag har noll barnomsorg för Tor utan får stå för all underhållning & skötsel själv. Vilket äter upp lite tid om vi säger så. Lägg sen till en universitetskurs i engelska, ett hus som ska skötas, katter & höns & teckningsuppdrag + renovering & trädgård & det blir inte så jättemycket tid över. De senaste dagarna har Tor dessutom varit på sämst humör, så då blir det ännu mindre gjort. Vilket jag finner extra frustrerande eftersom jag ville fixa så mycket innan mamma kom. Igårkväll & imorse kände jag nästan att jag höll på att få ett mindre psykbryt över hur allt körde ihop sig. Halvt ihopskruvade IKEA-möbler, en inneboende hittekatt över natten (vi hittade ägaren idag så den har tack & lov flyttat ut igen), skitigt hår, odiskad disk & så Mammut som protestrymde i 2 timmar precis innan vi skulle åka till flygplatsen... Så vi hann inte till flygplatsen innan mamma kom ut från passkontrollen & då känner man sig ju så där lagom "årets värdinna". Slirade in med stirrig blick & stressen som en stor sur bubbla i halsen & så stod mamma där & såg så himla glad ut & sen dess har det bara känts bättre & bättre - som om någon sakta hällt balsam på ett stort sår.