Ambivalent...
Jag känner mig så otroligt ambivalent just nu. Det går nämligen inte så jättebra att ha Daisy här i nuläget. Visst, vissa stunder är allt super & ungarna leker glatt & skrattar så där som på reklam, men så råkar Tor ta någon leksak som Daisy lagt ögonen på & de bränner det till uppe i huvudet på henne & så hugger hon honom det hårdaste hon kan. Innan lunch idag stoppade jag henne från att bita honom sju gånger. Tillslut bad Tor om att få sitta i sin stol i köket för att slippa vara nere på golvet med henne... Sånt gör hemskt ont i mammahjärtat. Det slutar inte heller med bitandet, utan hon puttas även för minsta lilla. Råkar Tor bara stå för nära ibland så smäller hon till med handen rakt i bröstet på honom så att han tumlar baklänges. Det har blivit många tårar...
& här är det ju hemskt lätt att säga "säg att hon inte får komma tillbaka" & tro mig, jag leker med tanken varje dag. MEN... så rullar det på en mängd argument för att jag ska fortsätta kämpa ett tag till: det är kanske bara en fas, det går ju så bra med svenskaundervisningen (Daisy har verkligen lärt sig en massa svenska) & så kommer Daisys lilla syskon om bara en månad. Känns ju sjukt ohjälpsamt & taskigt att säga upp henne nu, så nära inpå att hon ska bli storasyster - som om det lilla livet inte har nog omställningar att tackla! På ett personligt plan tar det också emot eftersom jag hatar att känna mig som en "quitter" & det där tar emot alldeles extra sen jag slutade min PhD. Vill liksom inte lägga till ytterligare en sak på listan över saker jag inte fullföljt...
Som sagt amivalent var ordet. En del av mig vill göra alla till lags, en annan del är 100% mama bear som vill göra allt för att skydda min lilla unge & en tredje liten röst säger att jag kanske överreagerar. Eller? Hur mycket fysisk kontakt är OK mellan så här små barn? Får man bara ta att de bits eller känner jag rätt när jag tycker att det är alldeles för mycket med återkommande incidenter varje dag?
Kommentarer
Svar:
Åh det där är så svårt, jag försöker ge henne egentid & utrymme, men det äter ju upp tid från Tor som i sin tur blir ledsen för att mamma spenderar tid med Daisy. Väldigt knepig balansgång när man är själv.
& jag oroar mig väldigt mycket för hur det ska bli när syskonet kommer, känns väl inte direkt som att det kommer att bli lättare & det känns inte OK att hon ska ta ut den frustrationen på Tor.
Ida
Svar:
Det är svårt det där, det blir väldigt lätt att hon tar det som kritik... så jag får gå väldigt försiktigt fram & då blir det kanske inte tillräckligt tydligt att det här är ett stort problem. Men jag känner lite att jag nog måste be båda föräldrarna att komma över på fika & prata igenom det hela. Jag vill ju inte göra saker & ting onödigt jobbigt för dem, men samtidigt måste jag sätta Tor i första rummet.
& ja, jag jobbade på en PhD vid University of Toronto i geologi, fokus på klimatförändringar & hur de kan spåras med hjälp av plankton. Det var ingen bra upplevelse, jag hade två handledare som i regel inte kunde enas om något & medan den ena förstod ämnet var han hemsk att ha att göra med & den som var snäll & trevlig förstod inte vad jag höll på med. Jag kämpade på i motförsbacke i flera år & utvecklade tillslut en fobi mot email & satt mest inlåst på mitt kontor & mådde uselt. Sen blev jag gravid med Tor, mådde uselt & var tvungen att ta tjänstledigt & när de sen talade om att det ätit upp hälften av mitt år som föräldraledig & att jag var tvungen att börja jobba igen när Tor var 6 månader sa jag upp mig. Bästa beslutet för mitt välmående, men ibland skaver det lite i alla fall.
Ida
Svar:
Ah, kanske en skillnad mellan Sverige & Kanada då - här är det väldigt mycket prat om faser & vid minsta lilla ynk/nattvak/dålig aptit så säger folk "Ah, en fas!". Men nu har ju Daisy gett sig på Tor i olika former sen april, så då känns det kanske lite mer som ett verkligt problem snarare än en fas... Suck. Hennes mamma går på föräldraledighet första oktober, så jag tänker att jag sparar en diskussion fram tills dess så att hon i alla fall inte behöver stressa ihjäl sig över ny barnomsorg medan hon fortfarade jobbar.
Ida
Trackback
