MsBree

Idag har det varit en sådär dag... Det känns som om hela familjen har varit i lätt osynk hela dagen & jag har känt mig trött & irriterad samt besviken på att vi inte bara kunde skärpa till oss & ha det julmysigt istället... & så kom vi hem från att ha köpt julkransar & skickat iväg det första gänget julkort & Tor bara bröt ihop i köket & stortjöt. Försökte ha tålamod men kände själv att jag var kort på rösten när jag frågade vad som var fel "nu då". Mer gråt. 

 

Moi, "Men Tor, jag kan inte hjälpa dig om du inte talar om vad som är fel!"

Tor (efter en massa gråthulkande), "I can't see my eyebrows!!!"

 

Alltså... av alla saker att gråta över. Men det var i alla fall så där tokroligt att jag helt plötsligt inte kunde vara så där tröttsur längre. Blev liksom helt fnissig inombords över det absurda i att vara SÅ ledsen över att inte kunna se sina egna ögonbryn. 

 

Moi, "Men Tor, det kan inte jag heller. Men du kan se dem om jag hämtar en spegel"

Tor, "NOOO!"

Paul, "You know Tor, there's this thing called faith. It makes us trust that certain things exist even if we can't see them - and your eyebrows are just like that. You just have to have faith that they are still above your eyes, and you know what?"

Tor, "What?"

Paul, "If you reach up, you'll can always feel them!"

 

& så löstes den lilla krisen & på en & samma gång kändes allt helt plötsligt lite bättre!