1 år...
Idag är det ett år sedan farmor dog. Det känns så där som det ofta gör med stora saker i livet: som om det hände igår fast för en livstid sen. Det här året har varit jättetungt & när jag tittar tillbaka på det så önskar jag att någon hade satt mig ner för ett år sen & sagt en enda sak "Ida, det tar tid att sörja - ha inte dåligt samvete för att det inte känns lättare om 4/6/12/18 månader". För det där kämpade jag med jättemycket de första månaderna efter att hon gått bort. Kunde inte riktigt förstå varför jag hade så lite ork, varför trädgården mestadels blev ett fiasko, varför jag inte orkade leka med Tor på samma sätt som innan, varför jag inte ville träffa folk... Det hade ju gått X antal månader & rent mentalt kände jag bara "Men ryck upp dig!", samtidigt som kroppen kändes som ett läckade såll - all energi bara sipprade ur mig. Kanske 6-7 månader in delade tack & lov min fina vän Jo med sig av sina egna erfarenheter av sorg & sa att för henne hade det tagit minst 1 år innan hon kände sig någorlunda "som vanligt" igen & det där hjälpte mig väldigt mycket. Kände inte längre samma dåliga samvete, även om jag fortfarande kunde bli väldigt irriterad på mig själv.
I vilket fall, för någon vecka sen skrev jag en uppsats som behandlade just ämnet sorg & gud vad jag önskar att jag läst mer om det här ämnet för ett år sen. Eller ännu bättre, att sorg hade varit ett obligatoriskt ämne i skolan! För helt plötsligt såg jag svart på vitt att sorg i regel tar minst 18-månader att hantera, att man kan få återfall under hela sorgeperioden då det känns tyngre i stunden än vad själva dödsfallet gjorde & att man ofta känner sig vilsen & "letar" efter den man förlorat. Sånt som känns helt självklart när jag skriver det här, men som inte alls kändes det när jag levde igenom det hela. Kände bara en press från alla håll & kanter (upplevd i vissa fall & inbillad i andra) att jag skulle "skärpa till mig & vara rolig/produktiv igen".
Där jag befinner mig nu så känns livet faktiskt väldigt fint igen. Tänkte på det bara igår när jag cyklade hem från min pilatesklass, det känns som om jag kan andas lättare igen & som en dimridå lättat. Plötsligt kan jag se, & uppskatta, allt som är fint omkring mig igen. Från det stora - vänner, vårt hus, Guelph - till det lilla - tulpanskott bland bruna löv & ett litet blått hönsägg på en bädd av hö. Så oerhört tacksam för det. Samtidigt vet jag nu att jag kanske dippar igen om en månad eller tre, men då vet jag i alla fall att det är normalt & att det hör till sorgeprocessen när man mister någon man verkligen älskar...
Kommentarer
Svar:
Kram!
Ida
Svar:
Jag har ju tack & lov börjat inse att det är precis som du säger, att det måste få ta sin tid. Hade bara önskat att jag tillåtit mig att vara lite svagare under det gångna året istället för att pressa mig så hårt som jag gjorde, så här i efterhand känns det lite som ett mirakel att jag inte gick in i väggen.
Men jag är så tacksam för att det känns så pass bra som det ändå gör nu. Även om det kändes idag när Tor frågade vem han fått sin Stoke stol från & jag svarade "min fammo" & han sa "Oh, that is very nice of her - can I see her and say thanks?"...
Kram!
Ida
Svar:
Nej vad tungt med allt det så nära inpå - stor kram till dig! Sen känner jag också att sorg blir en helt annan upplevelse när man inte längre bor i Sverige. Det blir liksom lätt väldigt dubbelt. För mig känns det åtminstone som om jag inte bara förlorat farmor, men även mycket av min kontakt med resten av släkten eftersom hon var min enda fasta kontaktperson. Dessutom har jag förlorat min enda anknytning till just Älvsbyn där hon bodde. Har inga vänner eller släkt som bor där, så nu när huset är sålt känns det lite som om någon amputerat den delen av mitt liv. Det är ju inte lika smärtsamt som att förlora farmor naturligtvis, men helt klart en sekundär sorg. Lite som om mitt band till Sverige helt plötsligt blev mycket tunnare - vilket är jättejobbigt när det kommer abrupt istället för gradvis. Jag vet inte, du kanske inte känner igen dig alls & tycker att jag svamlar - men det är lite så här jag tänker kring varför det har känts så otroligt tungt med just att farmor gick bort. Kanske något som du kan relatera till också?
Kram!
Ida
Trackback
