MsBree

Vi började morgonen med att träffa ett par av våra vänner på ett fik nere i down town. Härligt, avslappnat, barnvänligt ställe & jag fick äntligen träffa min kompis Michelle som jag inte sett på alldeles för länge. Hon letar hus & jag tipsade henne om huset på andra sidan gatan som jag råkar veta ska upp på försäljning om någon månad. Visar sig att hon känner ägaren, så hon ringde faktiskt upp direkt efter vår fikaträff & de ska dit på förhandsvisning imorgon - så vi håller tummar & tår för att de ska få köpa det! I vilket fall, vi hängde där fram tills det nästan var dags för lunch & sen körde vi förbi postkontoret & hämtade upp en liten present till Tor...

Idag lärde sig Tor klättra på riktigt... hjälp. Han har tagit sig upp på soffan sedan tidigare, så det hade jag vant mig vid men nu är det på en helt ny skala. Dels har han lärt sig att klättra upp på köksstolarna, men han har även lärt sig att knuffa bort stolen till diskbänken & väl på stolen försöker han sen att klättra upp på diskbänken. Alltså, NEJ - inte okey! 16-månaders småttingar har liksom noll & intet att göra på diskbänkar. Känner mig så himla stressad just nu - vad gör jag om jag tex måste gå på toaletten & inte kan sekundpassa? Är det här slutet för stolar i det Chvostekska hemmet? Måste vi äta ståndes eller sitta på kuddar tills Tors vett har vuxit ikapp hans klättrartalang? Paul däremot verkar tycka att det här är goda nyheter & sitter redan & googlar på miniatyrklätterväggar...

Jäklar, jag missade PMet som sa att det var Cape Monday...

Nu kanske jag jinxar det... men det känns verkligen som om våren äntligen har kommit! Titta bara, tussilago!

Tussilago var förövrigt den första blomma som jag lärde mig det latinska namnet på - Tussilago farfara. Var nog bara ett par år gammal när mamma lärde mig det, för jag minns att jag kunde det när vi bodde i Vilhelmina & vi flyttade därifrån när jag var fem. Tror att det fastnade så stenhårt kanske mest för det där farfarat - för allt som påminde om farfar var bra! Så idag när jag hittade den här lilla tuvan kan det ha sagts TUSSILAGO ungefär 25 gånger för att försöka nöta in det i kottarnas huvud så tidigt som bara möjligt. I övrigt var dagen dock inte den bästa. Tor håller på & tragglar med sina kindtänder & det är varken roligt för honom eller för oss/mig. Just idag kändes det lite som om jag blivit allergisk mot all gråt & gnäll. Det satte sig i huvudet & bara sög ut all energi ur kroppen på mig. Så när Paul avslutade jobbdagen & sen gick ut för att bygga pallkragar kändes det som om jag dog lite över att behöva fortsätta som ensam underhållare av argt litet barn. Just det här med att få saker gjort när man har ett litet barn blir ju lätt en svår balansgång. För även om jag VILL ha de där pallkragarna klara känns det ändå som om jag dragit nitlotten av oss två. Samtidigt så inser jag ju att Paul måste bygga dem om de ska bli färdiga eftersom 1) jag är rädd för cirkelsågen 2) materialet är för tungt för mig att hantera. I vilket fall, Paul kände väl på sig att jag stod på någonslags orkeslöshetens rand, för han kom in & satte på Tor alla utekläder & sen behövde jag bara dra runt med honom i den lilla blåa bilen i en timmer eller så tills byggandet var färdigt.

Dagens svettigaste - mitt beslut att ta med kottarna till lekparken & släppa dem lösa. Herregud, hur gööör tvillingmammor?! Jag höll på att springa ihjäl mig i mina försök att hålla Tor & Daisy vid liv. Kombinationen stegar, rutchkanor & två pyttemänniskor utan självbevarelsedrift var kanske inte den bästa. Så tillslut tog jag en unge under var arm & stegade tillbaka till vagnen - allt under högljudda VRÅL. Väl hemma försökte jag muntra upp med att fråga om de ville ha fika, helt utan att komma ihåg att jag bakat under deras tupplur & att det stod ett fat med kakor på köksbordet... Så när den lilla horden barn rusade ut i köket, fick syn på kakorna & Daisy började mässa "Cook, cook!" så gav jag i ärlighetens namn upp...

Åttiofem helger i rad har vi varit på väg att åka iväg på road trip för att köpa en trehjuling åt Tor. Det har dock alltid skitit sig på grund av snöstorm - men inte idag, för idag fick vi plötsligt sommarvärme, sol & 21C. DEN LYCKAN. Eftersom vi varit på vippen att köpa den där trehjulingen så hysteriskt många gånger så visste vi precis vad vi skulle inhandla. En fin röd trehjuling som växer med barnet. Men så är det ju som det är med små envisa ungar... Vi svängde in på affären, satte Tor i sadeln & vårt glada barn bröt ihop totalt. Han avskydde den. Benen åkte in i pedalerna & han nådde inte fram till styret vilket fick honom att bli råförbannad. Skriken & gråten ekade genom hela Kitchener. Så vi gav upp, plockade ut honom & tänkte trött att "då får det väl vara då!". Men Tor hade andra planer, de små benen speedade iväg & helt plötsligt stod han & kramade en liten blå plastbil & hojtade "beep, beep" med världens gladaste lilla röst. Nu råkar det vara så att Tors favoritbok heter "Little blue truck" & den lilla bilen i boken säger bara en enda sak - beep beep - så det var alldeles klart att Tor identifierade bilen i affären med sin kära lilla bokbil. Så nu är vi med liten blå plastbil & innan det ens var fullt ihopmonterad var Tor så exalterad att vi var tvugna att ta ut honom på provtur!

Så jävla sämst natt vi haft. Mellan 23.30 & 06.00 vaknade Tor inte mindre än 4 gånger för att amma. Seriöst. Då är det ju bara för att han inte kan somna om utan att amma, inte för att han är hungrig... & sen startade han dagen i ottan & det är sämst eftersom han blir så sjukt grinig om han inte sover till närmare åtta. Så mellan 06.45 då Paul åkte till jobbet & 09.15 då Daisy anlände var det non-stop skrikfest. Alltså, det kändes lite som om jag blivit deporterad till Guantanamo. Sömn- & ljudtortyr. Håller väl uppe tålamodet/ångan rätt bra med honom, men inombords känns det lite som om jag vill säga upp mig från ALLT & bara dra iväg. Typ till Bermuda eller lifta hit & fråga om jag får jobba mot mat & husrum. Tack gode gud för att Paul går på semester imorgon & är hemma till på måndag nästa vecka - tanken på det är min livboj idag!

Den senaste veckan har jag lekt bollplank åt Megha. Hon har nämligen bestämt sig att försöka slå sig in på farmers market marknaden. Var kanske inte det mest väntade steget, men hey, jag älskar ju farmers markets så jag ställer gärna upp! Nu har vi bollat fram följande "meny": chaitryfflar, isvinschoklad, brownie-pops, lactation cookies & quinoa cupcakes. Som ni kanske redan gissat var lactionation cookies min idé... alltså kakor som ska främja mjölkproduktionen. Är det en grej i Sverige? Här har jag hört det pratas om lite då & då, men en sökning visar att det finns huuur många recept som helst att prova. Så nu har nyfikenhetsknappen slagits på & jag bara måste testbaka till helgen. Bara det då att jag själv inte vill äta något av det jag gjort. För alltså, SÅ LESS JAG ÄR PÅ ATT AMMA. Tor verkar ha noll intresse av att sluta & det är hemskt praktiskt för att få honom att sluta gråta/sova, men jag är bara så trött in i märg & ben. Allra tröttast är jag på att han hela tiden ska hålla på & raffsa på mig. Små vassa fingrar & naglar som bara gräver ut tålamodet & köttet ur bröstet på mig... Det är väl OK på dagarna, då ammar vi bara två gånger (även om han frågar oftare & får spel varje gång han får ett nej) men på nätterna är det liksom inga regler som gäller & jag vaknar upp & känner mig som om jag delat säng med Dracula. Dränerad. Så min allra högsta önskan just nu är att Tor ska vakna upp en dag & vara "all done" med att amma, klar & ointresserad. Men just nu känns det lite mer troligt att vi ska vinna på lotto, fastän vi inte köper lotter...

Det kom ju lite snö under natten så när kottarna sov middag stack jag ut & bankade ihop en snögubbe. When life gives you lemons and all that... Så fort de vaknat till blev det alltså overallpåtagning (vilket straff) & sen släpade vi ut dem för lite rolig utomhuslek. Det gick sådär. Jag hade tänkt mig att de skulle tycka att snögubben var jättekul...

Okey, nu har jag haft lite tid på mig att tänka igenom era kommentarer & det känns som om jag blivit liiite klokare (hur klok man nu kan bli på bebisar). Först av allt, Malin nämnde att hennes lilla kille ibland slår sig själv. Det gör Tor också. Blir något jobbigt (typ om han inte blir upplockad eller jag säger att han inte får bända skalmarna på mina glasögon åt fanders) är hans omedelbara reaktion att drämma pannan i vertikal yta, allra helst ugnsluckan i köket. Det säger väl sig självt att det här inte direkt gör att han känner sig bättre... Lite är det som om han tycker synd om sig själv, men inte nooog synd, så han måste åsamka sig själv fysisk smärta för att matcha sin "sorg" över att inte få som han vill. Jag tänker att det här helt enkelt är Tors uttryck för frustration/önskan om att bli sedd & få uppmärksamhet - medan Daisys reaktion tar sig uttryck i att hon slår Tor eller Mammut. Kanske att hon känner att hon behöver ta lite mer plats här hemma hos oss? Tor är ju rätt mammig, så kanske att hon gör som hon gör för att få lite mer uppmärksamhet från mig?

 

Imorgon eller på lördag ska Tor få tillbringa en timme hemma hos Daisy, så får vi se hur de fungerar ihop i en annan miljö. På ett sätt känns det väldigt bra, att Daisys föräldrar engagerar sig i att lösa det här problemet. Å andra sidan känns det lite som om jag kastar honom åt vargarna... Min stackars lilla bebis som får stryk gånger två.

Jag var marginellt bättre idag & alltså fortfarande rätt poänglös att ha att göra med, men övriga familjen kände sig energiska så de skickades iväg till jordbruksmässan. Ingen idé att vi alla satt hemma helt svältfödda på 2-dagarskycklingar bara för att jag mådde som en överkörd grävling. Så Tor fick ett par fantastiska timmar med lamor, grisar (han sa nöff, nöff för första gången!) lamm...

Daisy hade en rätt skrällig hosta förra veckan & efter helgen plockade Tor upp den. Var lite orolig, men han hade noll feber & var sitt gamla vanliga glada jag, så efter ett telefonsamtal till telehealth tänkte vi att det nog bara var något att vänta ut. Tills idag då Tor hade 15 månaderskontroll & hans läkare bara "Han har bronkit"... Alltså DET DÅLIGA SAMVETET som infann sig. Stackars lilla ungen som gått runt helt obehandlad med luftrörskatarr bara för att vi litade på telefontanten & tänkte att lite hosta inte var så farligt. Så nu är det medicin i puffmask som gäller fortsättningsvis & inte "lite honung i varmvatten" som vi blev tipsade om... & nästa gång Tor blir minsta förkyld är det jag som kollar med svenska sjukvårdsupplysningen först!

Vi åkte in till Toronto igår - dels för att Paul hade klipptid, men mest för att få spendera ett par timmar med Megha & Matt. De har snöat in på mexikansk mat på sista tiden, så vi välkomnades med helt fantastiska hemmagjorda huevos rancheros. Megha hade gjort tortilladeg & de pressade dem till tortillas medan vi var där. Dessutom hade de gjort både salsan & "refried beans" själva, så mycket godare än det vi köper i tacohyllan! Tor hade dock inte riktigt vett att uppskatta maten, han hade nämligen bara ögon för Matts piano. Alltså, den lyckan som spritte ut från den lilla kroppen när han fick sitta på pianopallen!

En bonus med att ha barn, du kan roa dig med att ta massa knasiga kort på dem & säga "Den här ska vi använda när hen tar studenten!". Dagens foto kvalade direkt in på vår short list...

Herrehjälp vad vissa dagar är jobbiga. Idag var det en sån där dag då jag kände att Tor kanske ändå är "adoptera bort material". INGET fungerade över huvud taget. Det började med en gammal klassiker - baby får tag på torrfoder. För ni vet...

I lördags åkte vi ut till St Jacobs för att höra oss för när de öppnar upp ordentligt efter vintern. Mycket av marknaden är fortfarande öppet, men vi hade velat ta med vår Syriska familj dit när mini-farmen är igång & det går att sitta utomhus & äta. Kammade dock hem noll information eftersom människan som jobbade i infobåset sög något EPISKT.

Info människan - So I have no idea when that opens up, but here's my card and you can call back anytime and I'll answer your questions.

Paul - Well, we're here now... You can't pinpoint the month perhaps?

IM - Um, no. You coming here to the info booth asking me questions... that's not really how I work.

 

Undar lite stillsamt hur hennes arbetsbeskrivning ser ut - sitter man i ett infobås känns det väl som om man ska försöka vara i alla fall ett uns hjälpsam. Jaja, resan var inte totalt bortkastad för precis innan vi skulle åka gick vi förbi ett stånd med sopkvastar & Tor fick syn på en liten minikvast. Det var kärlek vid första ögonkastet & kotten har sopat närmast maniskt sen dess. Blev därför lite jobbigt när Daisy dök upp imorse & ville ha kvasten hon med. Alltså, det är så patetiskt men så sött när två 14 månaders slåss om en kvast... Lyckades tillslut få Daisy att gå med på att använda vår swiffer istället & sen ägnade sig de små liven åt att städa mest hela dagen.

Sämsta dagen... Tor lyckades nämligen, snabbt som attan, sticka in handen i ugnen i förmiddags. Jag hade slagit på den sekunden innan & skulle bara ta ut en bakplåt som stod där inne, så allt hade varit OK om det inte hade varit för att lilla kotten la handen precis på en av värmeaggregaten i botten. AJ. Första gradens bräddskada & totalt baby-sammanbrott. Jag gjorde allt som jag lärt mig, försökte kyla med gradvis kallare vatten/kylklamp inlindad i handduk/gav smärlindrande men inget hjälpte. Tor hade eldat upp sig alldeles & fixade liksom inte att lugna ner sig. Tillslut var jag desperat, så jag satte det tjutande barnet i barnstolen, ryckte ut en bytta fryst yoghurt ur frysen & körde ner Tors hand. Vilket resulterade i ännu mera vrål tills han körde in handen i munnen & det plötsligt blev barmhärtigt tyst. Vet inte vem som var mest tacksam - katterna, Daisy eller jag - men tacka gudarna för socker!

Måste skriva en liten uppdatering på Tors teckenspråksutveckling. För även om han inte kan sådär jättemånga ord så är det så otroligt häftigt eftersom han kan dem både på engelska & svenska! Är inte det helt fantastiskt?! Minimänniskan gör alltså samma tecken vare sig jag ber honom att säga "snälla" eller "please". Samma med all done/klar & more/mer. Anledningen till att vi började med tecken var ju för att jag läste att det skulle fungera som en bro mellan språken & jäklar i min lilla låda vad det känns som om det har gett utdelning nu! I & med att han verkligen börjat kommunicera tillbaka har jag också fått en nytändning, så nu försöker jag lära mig åtminstone ett nytt tecken varje dag. Dagens ord blev vindruvor. Tänker att det liksom är bäst att satsa på sånt han verkligen gillar så att han lär sig att tecknen är något positivt. Lite onödigt att teckna "klippa naglarna" eller "dra trång tröja över huvudet" - nope, tror stenhårt på positive reinforcement!

Idag var Sandras sista dag här i Guelph så vi körde publunch. Eftersom vi hade Daisy hos oss blev valet enkelt, Daisys pappas pub "The Wooly". Om varenda lunchgäst frågade om de var tvillingar... Japp!

Tor kan vara rätt reserverad när han möter nya människor, men igår när Sandra klev innanför dörren lyste han upp som en sol, sprang fram & ville bli upplyft. Stod som ett ufo & kunde inte alls få ihop det - tills jag kom på att Tor nästan alltid hänger med på ett hörn när vi skypar med Sandra. Eftersom vi pratar med henne rätt ofta, säkert en gång i veckan, är hon ju faktiskt inte en främling för Tor. Så himla häftigt! Resten av kvällen körde Tor show för oss allihop: han dansade järnet, visade alla sina leksaker & slutnumret involverade naket barn som skrikande av glädje sprang runt varv på varv i vardagsrummet. Han toktömde energinivåerna så till den milda grad att han faktiskt sov genom hela natten - bästa Alla Hjärtanspresenten ever!