MsBree

Jag känner mig så otroligt ambivalent just nu. Det går nämligen inte så jättebra att ha Daisy här i nuläget. Visst, vissa stunder är allt super & ungarna leker glatt & skrattar så där som på reklam, men så råkar Tor ta någon leksak som Daisy lagt ögonen på & de bränner det till uppe i huvudet på henne & så hugger hon honom det hårdaste hon kan. Innan lunch idag stoppade jag henne från att bita honom sju gånger. Tillslut bad Tor om att få sitta i sin stol i köket för att slippa vara nere på golvet med henne... Sånt gör hemskt ont i mammahjärtat. Det slutar inte heller med bitandet, utan hon puttas även för minsta lilla. Råkar Tor bara stå för nära ibland så smäller hon till med handen rakt i bröstet på honom så att han tumlar baklänges. Det har blivit många tårar...

 

& här är det ju hemskt lätt att säga "säg att hon inte får komma tillbaka" & tro mig, jag leker med tanken varje dag. MEN... så rullar det på en mängd argument för att jag ska fortsätta kämpa ett tag till: det är kanske bara en fas, det går ju så bra med svenskaundervisningen (Daisy har verkligen lärt sig en massa svenska) & så kommer Daisys lilla syskon om bara en månad. Känns ju sjukt ohjälpsamt & taskigt att säga upp henne nu, så nära inpå att hon ska bli storasyster - som om det lilla livet inte har nog omställningar att tackla! På ett personligt plan tar det också emot eftersom jag hatar att känna mig som en "quitter" & det där tar emot alldeles extra sen jag slutade min PhD. Vill liksom inte lägga till ytterligare en sak på listan över saker jag inte fullföljt...

 

Som sagt amivalent var ordet. En del av mig vill göra alla till lags, en annan del är 100% mama bear som vill göra allt för att skydda min lilla unge & en tredje liten röst säger att jag kanske överreagerar. Eller? Hur mycket fysisk kontakt är OK mellan så här små barn? Får man bara ta att de bits eller känner jag rätt när jag tycker att det är alldeles för mycket med återkommande incidenter varje dag?

Förra veckan fick vi låna en liten balanscykel av våra grannar & det här har snabbt blivit Tors nya passion i livet. Cykel & Chicken låter tydligen rätt lika i Tors öron, så det är ett väldigt tjat om "chicken, chicken" dessa dagar utan att det har det minsta med fjäderfäna att göra. Finns inget som gör Tor så himla lycklig som när vi plockar fram cykeln ur vårt trädgårsskjul - så man hade ju velat göra det stup i kvarten. Problemet är bara att det blir sammanbrott DELUXE så fort man ens vågar föreslå att vi ska vända & gå hem. Barnet blir liksom helt galet & så slutar det med att vi får bära hem honom vrålandes på ett sånt sätt att jag hade haft full förståelse för om någon ring socialen. Men - stunden innan psykbrytet = nöjdaste barnet på jorden. Tor på tur...

Idag var det meningen att Daisy skulle spendera dagen med oss, men så fick hon världens psykbryt vid lämning (så pass att hon fick näsblod) så hennes pappa bestämde tvärt att hon behöve en hemmadag & visp fick Tor & jag en ledig dag ihop. SÅ himla skönt! Jag blev så till mig att jag slog till på stort - långpromenad i parken med skogsavstickare, traktorspan, mata gäss, 2-timmars lekplatshäng & så glass-strutspremiär för Tor:

Idag hade vi en riktigt härlig dag ihop - Tor, Daisy & jag. Välbehövligt för tidigare under veckan gick vi väl kanske inte så där jättebra ihop vi tre... Men, men, idag var allt frid & fröjd & glada barnskratt. En sån där dag då jag drog på deras byxor som hattar när de hade ett av sina toabreak (vi pott-tränar) & de bara bröt ihop för att de tyckte at det var så ofantligt tokroligt. En sån där dag då de delade, kramades & lekte "låtsas-sova" alldeles underbart länge & jag hade ork att sjunga "Per Olsson hade en bonnagård" med inlevelse i säkert 30 minuter. Vid fyratiden kom Kristen för att hämta Daisy & frågade om vi inte ville ta en liten cykeltur tillsammans - så Tor fick åka en äkta Guelph Wike för första gången den här sommaren:

Har jag berättat att Tor lärt sig säga PUMPA & dessutom är sjukt intresserad av pumpor? Det är så himla sött, när vi är ute i trädgården vill han allt som oftast gå bort till pumporna & peka ut dem åt oss. Han klappar på dem, säger pumpa & försöker räkna dem. Oftast i stil med "tvo, six, puuumpaaa!". Kommer någon & hälsar på vill han också gärna ta dem i handen & gå bort & visa pumporna, han är helt enkelt en väldigt dedikerad liten pumpabonde!

En riktig Paul & Ida klassiker är "Jobba ihjäl sig innan besök" så när det blev klart att en av Pauls kollegor med familj skulle komma hit idag slogs som vanligt flitens lampa på med ett BOOOM. Stannade upp till efter ett på natten igår & slet, därav dåligt bloggande, men veeet ni - nu har Tor äntligen någon form av halvfärdigt rum! Om ni skrollar längst ner i det här inlägget kan ni se hur det såg ut för två år sen & idag ser det ut så här när man tittar in genom dörren!

Äsch, sista inlägget var så deppigt att jag måste väga upp med lite feel good bilder från dagen. Tor var nämligen lite piggare idag (fortfarande febrig dock) så han snurrade runt hönsen en hel massa & pladdrade på helt upphetsat.

Vi har inte kommit iväg för att köpa ankägg på alldeles för länge så idag körde vi iväg till Farmer Tom & plockade på oss ett dussin. Allt på farmen är så himla billigt, så för 49kr fick vi inte bara äggen utan även två hemmagjorda tvålar, en gurka & två zucchinis. Men Tom tyckte inte att vi riktigt fick nog valuta för pengarna så han tog även med oss på en liten rundtur av gården. Först hälsade vi på korna...

En sak som andas sommar här är majs. Ontario-majsen är inte färdig än, men jag fick sånt himla sug häromdagen att vi var tvugna att köpa lite från USA. Inte något jag vanligtvis gör (GMO) men jag fick någon form av tunnelseende i affären, så nu väljer jag att se på det som ett litet engångs guilty pleasure. Tor har hitintills avfärdat allt vad majs heter, men corn on the cob var tydligen en annan femma än de frysta majskorn jag serverat tidigare.

Idag har vi haft en dag som har gått i ett. Började morgonen med att baka muffins & när de var klara rullade Tor, Daisy & jag iväg till en play date hos en ny mamma som jag lärde känna för någon vecka sen. Där var det fullt ös - fem mammor & 10 knattar i åldern 2 veckor till 3 år. Daisy blev så paff över all denna aktivitet att hon parkerade sig i mitt knä typ den första halvtimmen. Minsta förslag om att hon skulle leka med de andra möttes av ett "nonononono". Um, för Tor & Daisy har båda kommit in i NO-fasen samtidigt. Fun stuff. Happ, sen var det hem för gamla vanliga eftermiddagsrutiner: lunch, sova & gå på promenad till de söta små hönsen som bor ett par gator bort. Vid 6-snåret bar det av igen för ytterligare en play date & en ny mamma-bekantskap & så avrundade vi kvällen med BBQ-fest hemma hos ett par andra vänner. Komplett med bouncy castle, sockervaddsmaskin & en jättestor uppblåsbar basketboll arena. Only in North America...

 

& så drog läggningen av Tor ut på tiden i typ en timme eftersom han är i en fas just nu då han verkligen SLÅSS mot sömnen & när jag äntligen kommer ut från sovrummet möts jag av följande fråga från Paul "Tror du att han skulle somna snabbare om vi hade tröttat ut honom mer innan läggdags?". HA! Kanske, men det kan hända att jag dött på kuppen i mina försök att ränna runt på mer upptåg. Seriöst, om ett freaking hoppslott inte kan trötta ut ungen så vet jag inte vad!

Så, nu börjar jag känna mig lite mindre skakig efter torsdagens skräckupplevelse. Kunde sova ordentligt under natten utan att hela tiden tänka på hur Tors lilla ansikte ändrade färg & idag var första dagen som Tor gick med på att ligga i vår säng för sin tupplur. Både igår & i torsdags kunde han nämligen bara somna i mitt knä, precis som när han var en liten baby. Sen är det ju bara att konstatera att livet är väldigt glassigt för Tor just nu. Varken Paul eller jag pallar riktigt att säga nej till något alls som han ber om, så i nuläget har han ett frikort för hur många promenader med den lilla blåa bilen som han bara orkar. Tur i alla fall att han inte är typ 12 & har vett att kapitalisera på oss - då hade vi blivit ruinerade! Men som exempel på det här med att vi för tillfället inte fixar att säga NEJ, Tor fick syn på en jättestor vattenpöl under en av våra promenader... Kunde vi säga nej till "tok-kuta genom pölen"? Nej men klart vi inte kunde! I ungefär 5 minuter hade alltså Tor the time of his life. Sen snubblade han...

Idag trodde jag för ett par fruktansvärda sekunder att jag skulle förlora Tor. Vi var på vår vanliga torsdagsträff, Tor åt pita-bröd som de alltid har där eftersom han & Daisy älskar dem så mycket, allt var glatt & mysigt - tills jag helt plötsligt ser hur Tor sätter i halsen. Jag var framme hos honom på direkten, svepte ut allt han hade i munnen, hör ett litet pipande ljud komma från honom. Han är helt panikslagen. Jag säger "Kom igen Tor, andas, andas" samtidigt som jag vänder honom till mage & smäller till honom på ryggen. Han hostar, hör ett litet skrik, sen är det tätt igen. Han blir grå, ögonen är helt vidöppna i panik, rummet är alldeles tyst. Jen sticker in fingrarna i munnen på honom igen, försöker få ut vad det är som täpper till. Det hjälper inte. Jag tänker "Nu dör han". Sen smäller jag till honom i ryggen tre gånger så hårt jag bara vågar & brödbiten flyger ut... Tor gråter & jag skakar som ett löv.

 

Höll ihop det tills vi gick hem, men så fort vi rullade ut på gatan med vagnen brast det. Grät så att axlarna skakade hela vägen hem. Min lilla fina unge... Livet hade inte varit något utan dig. Min lilla fina solstråle - jag är så så tacksam för att vi får fortsätta vara dina föräldrar & om någon läser det här & vet med sig att de inte tagit en förstahjälpenkurs - gör det, gör det nu. Det kan vara skillnaden mellan liv & död - på om du får behålla ditt barn eller inte.

Hade jag fått beskriva Kanadas (eller åtminstone Ontarios) väder med ett ord så hade jag valt UDDA utan att tveka. I onsdags var det tex 9 grader & snålblåst. Idag, 29 grader & strålande sol. Imorgon, ner till 19. Jojo-väder helt enkelt! Anyway, eftersom det var så himla varmt idag riggade vi upp något som Paul har pladdrat om ända sen vi plussade... Vattenspridaren! & herreje vilken hitt det var!

Alltså förlåt för dåligt bloggande, men Tor går igenom någon form av livskris just nu & har dragit med oss i eländet. Han är bara glad om han får vara ute på promenad & då endast om han får fortsätta rakt fram i oändlighet. Försöker vi svänga eller försiktigt föreslå att vi kanske kan bära/åka i den lilla blåa bilen får han spel. I övrigt vill han inte äta, bara amma & så sover han som en kratta. Igår var värsta kvällen ever. Paul var tvungen att gå på ett möte efter jobbet, så jag hade hand om Tor precis hela dagen & istället för att gå till sängs kring 8.30 som han brukar så var det skrik/bit & nypfest fram till klockan 22. Dessutom slog han mig i huvudet med sin vattenkopp så att vattnet sprutade. Den ska vara läckagesäker, så det säger kanske lite om vilket jätteträff han fick till. Jag var så TRÖTT & arg när Paul kom hem att jag satt bakom en Allerstidning & vägrade prata i 40 minuter. Liksom bara ORKADE inte med något annat än att sitta & räkna till tio gång på gång på gång. Tack & lov hade Paul en inbokad ledig dag idag & Daisy åkte upp till deras stuga, så jag har fått lite egentid under dagen & känner mig lite mer läkt. För så som det var igår kände jag bara "Nej nu kastar jag in parenting-handduken, liksom orka skiten!"...

 

Sammanfattningsvis - jag känner mig lite slutkörd i nuläget & fantasin är inte på topp. Känner att jag har lite svårt att komma på vad jag ska blogga om, så om någon har önskemål så får ni jättegärna lämna en kommentar!

Alltså det här lilla fröet blev 1.5 igår...

Tor har insett att utomhus is the place to be, så fort frukosten är avklarad vill han UT & när det är dags att gå in blir det oftast psykbryt om jag inte mutar med löfte om mjölk (Tor har förövrigt lärt sig att säga gott, så han ammar lite, släpper taget, säger GOTT & fortsätter sen - så sött!). Eftersom vi tillbringar så mycket tid utomhus tänker jag att det är läge att involvera Tor i trädgårdsarbetet, så får vi i alla fall lite gjort! Annat än att bära runt på grus då... Idag satte jag barnet i arbete med att plantera om pumpaplantor:

Vi började dagen med två nyheter: 1. Tor sa mer, mor(e), för första gången (senare på dagen parade han ihop det till sin första mening - more ost) 2. Tor lärde sig att klättra upp på köksbordet... Happ, efter att jag räddat livet på den lille äventyraren spenderade vi morgonen på Tytler & på eftermiddagen rullade jag iväg med Tor & Daisy till ett hav av maskrosbollar som jag spanat in. Man vet ju aldrig hur det ska gå med så här små människor, de kan ju lätt få för sig att de har typ maskrosfobi - men jag hade tur & de tyckte faktiskt att det var kul.

Tor & jag har kämpat så himla mycket med att säga hund. Eller, Tor har glatt sagt GOG! (Daisys hittepåord) eller någon gång "dog" medan jag har tjatat på med hund, hund, hund ungefär en miljon gånger. Så idag, slutligen, fick han till det - ett klockrent HUND! & här kan man ju tro att det var ett härligt ögonblick, en glädjens stund för mig & något vi hade kunnat fira ihop... men niet, istället var det en liten mardröm. Vi befann oss nämligen på Home Depot (jättestor järnaffär) & hunden ifråga var en stor schäfer som var där med sin matte som var polis. Servicehundar är ju inget som man bara går fram till sådär & det här var den mest officiella hund jag någonsin sett (massa loggor & emblem på västen) så det kändes inte alls aktuellt att gå fram & be om att få klappa. Men förklara det för någon som inte ens är ett & ett halvt... Tor hade NOLL förståelse för varför han inte fick springa fram & klappa/krama/rida & jag slet som ett djur för att försöka avleda. Alla ansträngningar fungerade dock uselt - Tor bara skrek & grät & lät som en hulkande skiva på repeat "Maaamma, mamamamama HUND - huuuund, Mama, hund!". Slutade naturligtvis med att jag fick skopa upp det lilla sammanbrottet från golvet & gå ut ur affären.

 

& sen blev jag en rebell. I en gång på timmerområdet fick jag nämligen syn på en liten last traktor som stod obevakad - så det kan hända att jag pep över med Tor under armen & satte honom på förarsätet & det kan hända att det tillslut fick slut på den hysteriska gråten... Men hund är väl inte direkt ett ord som jag kommer att pränta ner i babyboken med en varm härlig känsla i kroppen...

Jag vet inte riktigt vad som hände idag, kanske att stjärnorna stod i en extra gynnsam position - men Tor & Daisy var helt exemplariska hela dagen. Inget bråk om leksaker & inget tuktande av för långsamma katter (läs Mammut). De åt upp nästan all sin lunch & flyttade över tallrikarna till bordet när de var klara (istället för att toksnöra dem i golvet så att det flyger rester ut i vardagsrummet). Efter lunchen somnade de på sekunden & sov i två timmar. De gav varandra snacks utan att bitas & båda sa tack till varandra. Hela dagen ägnades istället åt att skratta, sjunga sånger, dansa, kramas & pussas. Alltså, det var så där bra att jag bävar lite för i morgon... I mean, de delade till & med glatt på den lilla blåa bilen!

Nästan så att jag skulle ta & springa iväg & köpa mig själv en lott!

Idag fick jag hålla i en pyyytteliten baby i kanske en hel minut, min vän Andrea fick nämligen en liten kille i tisdags. En sån liten fågelunge, ett halvt kilo lättare än vad Tor var när han föddes - så det kändes närmast overkligt smått. Hållandet blev dock uberkort eftersom Tor fick ett mentalt sammanbrott när han såg mig med baby Cade. Panikgråt, hängande från mina byxor & sen satt han som klistrad så fort mitt knä blev ledigt. Stackars lilla Bobo, han delar mig ju redan med Daisy under veckorna så han fick väl ångest när han såg mig med den här pyttiga saken som alla gjorde så mycket väsen av. Så det kändes hemskt bra att komma hem till ett väntande paket på trappen - plåster på såret efter det tidigare traumat!