Dinner for sick kids again...
För flera månader sen lovade Paul & jag att vi skulle hjälpa till på Ronald McDonald House & deras "Home for Dinner" den här lördagen. Inte bästa timingen i & med att Sandra kom hit för sina sista dagar i Ontario, men ni vet... vissa saker går det liksom inte att ställa in & har jag lovat att jag ska baka paj till 150 sjuka små barn & deras trötta familjer så backar jag inte ur. Sandra hade i & för sig lite andra saker att göra idag, så som att kirra ett hus att bo i ute i Alberta, så det var inte totalt katastrof att vi stack in till stan - vilket så klart var skönt. I vilket fall, vår första stopp tillbaka i Toronto var på IKEA där vi kittade på oss SKYLTA. Inte jättenödvändigt kanske, paj går ju utmärkt att servera utan små pappstånd, men det kändes som åtminstone en liten rolig detalj för barnen. Vissa av dem ligger ju på sjukhus månader åt gången (eller kommer aldrig ut, hemska tanke), så min filosofi är att allt som kan tänkas vara lite roligt är värt att satsa på! Sen inhandlades enorma mängder pajtillbehör & från klockan tre till klockan 6 hängde vi här:
Ett av de två storkök som finns tillgängliga för familjerna som bor på RMH. Det grillades kycklingbröst & fixades kopiösa mängder sallad & så paj så klart. Fina Tanya var hjärnan bakom det hela, precis som förra gången vi var där, bara med skillnaden att hon faktiskt kunde vara med den här gången. I februari jobbade hon nämligen stenhårt med alla förberedelser, bara för att få halsfluss dagen innan = inte en chans att hon kunde vara med på eventet, minsta snuva motas nämligen i dörren pga barnens dåliga imunförsvar. Tanya var så ledsen att hon grät då, så idag var hon så här himla galet glad för att hon faktiskt kunde vara med!
Paj nog för 150 personer är rätt mycket paj, så det fick bli smulvarianten. Att stå & kavla ut alla bottnar kändes så där aktuellt... då hade vi fått vara där minst dubbla tiden. Vilket inte riktigt fungerar i nuläget, kände mig i ärlighetens namn rätt trött när vi åkte hem vid 6-snåret (alla andra stannade & åt med barnen, men vi ville bila tillbaka till Guelph & Sandra).
Lämnade i alla fall efter oss 24 formar med äppel-, blåbärs-, jordgubbs- & plommonpaj, samt ungefär ett halv badkar med vispad grädde. Så fastän vi aldrig fick se "The pie shack" i full användning kändes det väldigt bra i hjärtat.
Vissa saker är värda att slita för & det här är verkligen en sån sak. Kan tänka mig att den känslan blir ännu större den dagen Baby C är här, men redan nu blev jag helt lipig av att se föräldrarna rulla upp sina små barn i rullstolar. Små barn & katter... åh vad jag önskar att det gick att radera all smärta från deras liv & bara förse dem med oändliga sommardagar fyllda av barfotaspring & saft. Nu är det ju inget som går att trolla fram bara så där, men jag såg hur glada många av barnen såg ut när de radade upp sig för att få sina tallrikar med hemmalagad mat - så jag hoppas innerligt att de gick & la sig idag & kände sig i alla fall en bråkdel bättre & kanske lite närmare sina vanliga liv. Om inte.. tja - bara att veta att en massa dödströtta föräldrar kunde slappna av för en kväll & helt fokusera på sina barn är klart värt allt jobb.
Kommentarer
Postat av: Alex
åh vad jag älskar er för att ni gör sånt här hela tiden!
Svar:
Ida
Trackback
